Hur går det till när vi människor blir den vi är och är den vi blir? Vi föds in i en bestämd tid och given miljö, möter kroppar och röster, händer och blickar som skapar vår första livsvärld.  Även de fysiska rummen ingår i de förutsättningar som ger det lilla barnet utrymmet: Se här är golvet där du kan ta dina första steg. Och alla doftstråken som uppfattas och stannar kvar länge: Just så här luktade det hos mormor! Men grusgången, knastrande och full av små stenar, får jag inte glömma! Och de stora träden som rör sig där uppe fast de står helt stilla här nere.

Ja, världen ges oss samtidigt som vi gör den till just vår livsvärld. Den formar oss och vi formar den i en pågående, ömsesidig process. Varför envisades jag som tvååring att jag ville hålla i en vettskrämd vildkatt? Min mor fann mig i vild kamp med en katt som tagit skydd i ett lågt träd. Katten fräste och klöste mig i ansiktet medan jag gallskrek och fortsatte att försöka fånga den som om inget i världen kunde hindra mig från att nå detta mål.  

Vad hände? Kan jag kalla det en akt där flickan skapar världen och där världen skapar henne? Det fanns två påtagliga aktörer på denna scen som utspelade sig i en trädgård någon stans i Oslo på tidigt femtiotal. Båda blev en förutsättning för den andra – samtidigt.  Visst kan jag även fundera på frågan om varför det blev ett sådant klösande och skrikande!  Och varför-frågan i sin tur kan riktas åt olika håll. Den kan gå i riktning av den enskilda individen: Händelsen säger något om min unika personlighet, en egenskap jag redan hade då och som även visar sig sen i mitt liv när det hettar till om öronen.

Jag märker att den riktningen intresserar mig föga, och det av flera skäl. Det finns på tok för många situationer i mitt liv där jag flytt från kampen och hellre dragit öronen åt mig. Givna egenskaper som sitter där på rad och väntar på att aktiveras tror jag knappast på. Då blir världen där detta visande sker endast sekundär i förhållande till människan som är primär.

Nej, det är snarare samspelet jag intresserar mig för. Människan befinner sig alltid i en viss situation – som den i trädgården. Situationen föreligger med givna verkligheter som samtidigt är, ja överfulla av möjligheter. Att skeendet sen får en viss riktning, alltså blir en akt, förutsätter både aktören människan och aktören världen, här representerad av en vildkatt.

Sen är det igång – detta spännande vi kallar livet! Konfrontationer och samförstånd, tråkigheter och tokigheter om vart annat. Skiftande fragment, ja, men samtidigt finns någon form av kontinuitet som länkar den ena händelsen till en annan, kanske på vitt skilda platser i tidskronologin. Det är här reflektionen kan börja – den som identifierar ögonblick när insikter drabbar oss som på ett eller annat sätt berättar om vad det vill säga att leva människoliv. När tanken sveper fram och tillbaka längs med de vägar jag gått och de landskap dessa väger löper genom kan det hända att jag stannar till och frågar: Kan dessa två händelser ha något med varandra att göra? Vad sker om jag lägger dem bredvid varandra? Får jag då syn på något nytt som jag inte redan visste?

Nu ska det sägas att det jag kallar världen har ett stort upptagningsområde av betydelser. Vildkatter, trädkronor, hus, stämningar, norsk efterkrigstid, väckelsemöter, lek och vad min far kallade ”verdenssituasjonen”, den som kom in varje kväll klockan tio då radionyheter från ”dagsnytt” fyllde vardagsrummet, och tamkatten Finepus reste sig från sin plats nära kaminen och gick ut till sin helt egna kattnatt.

Världen kom ständigt till flickan inte minst i kraft av de människor hon mötte, vare sig det skedde i prästgårdens huvudentré eller i laggården när grannfrun mjölkade. Den fanns också på kyrkogården, i skogen bakom kyrkan, i den stora gråten dagen då jag måste lämna barndomens paradis i södra Norge när flyttlasset gick mot öst.

Vad hände i femtonåringen när fjällen, den lilla sjön, forsen, bäcken, träden som var hennes barndomsvänner stannade kvar på sina platser medan hon sattes bums ner i en helt annan miljö, omöjlig att bli vän med? Visst följde förlusten med genom tonåren som följde! Ofta som stängd blick inför den skönhet som även Östlandets böljande åkermarker bjöd fram. Men kanske gav tomrummet mest en stark hunger som förde mig några år senare in i den filosofiska institutionens rum på Universitet Blindern där ekofilosoferna Arne Næss och Sigmund Sæterengen Kvaløy höll sina seminarier. 

Hur går det till när vi människor blir den vi är och är den vi blir – när världen ges oss samtidigt som vi gör den till just vår livsvärld? Mitt svar på den frågan blir att det hela tiden pågår – vad jag kallar – existentiella insiktsprocesser. Det är dessa jag intresserar mig för när jag skriver mina essäer och använder mig av det liv jag levt fram till nu.

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2016-09-02