Ja, Alberte lever under hård press.  När Sivert meddelar att han och Småen flyttar tillbaka till Norge, till den gård där hans föräldrar bor, ställs hon inför ett ultimatum och ett val. Hon väljer att följa med.

Återkomsten till Norge blir inte lätt. Siverts mor möter henne med stilla vänlighet. Alberte söker tillfällen att vara till nytta och anpassar sig till livet på den lilla gården. Ändå lever hon som på nåder. Dag som natt.

Familjen får inget eget rum. Sivert och Småen sover nere i vardagsrummet medan hon får dela rum med en ogift, äldre krävande faster som håller ögonen på henne och ber sina aftonböner högljutt, så att Alberte ska förstå vad som gäller i det här huset.

Till sin stora glädje märker hon att sonen trivs på gården med häst, och med farfar och farmor. För varje dag som går tar han för sig av småbrukets många möjligheter. Han äter gott, växer och lär sig snabbt ortens dialekt.

Sivert arbetar och lever helt för sitt eget konstprojekt, och återknyter till sina kontakter i hemlandet. Men vart ska hon ta vägen?

”Dag och natt känner hon hjärtat, värst på natten. Hon sover inte ens lätt och tillfälligt utan kastar sig fram och tillbaka i den instängda luften. En plågsam oro rycker i alla lemmar, hjärtat vill hugga sig ut. Somnar hon till sist är det för att kämpa förtvivlat mot dunkla dimmiga ting.”(s 722)

För att ta hand om sig själv, sin sömnbrist och en svår ångest börjar Alberte att gå uppåt backarna bakom bondgården.   ”Av de glädjeämnen som inte kan tas ifrån en är det att gå en av de största.” (s 22)

Det är försommartid. Alberte finner en plats i skogen som hon återvänder till så snart hon ser ett tillfälle till att smita från gårdens liv och göromål. ”Hon går hit upp varje dag, sitter på en stubbe, låter solen sila ner på sig genom grenarna, lägger märke till vad som hänt sedan i går…” (s 727)

Gömd under kappan har hon smugglat med sig mappen med manuskriptet.

”Bekvämt är det inte att ha det i knät. Högar av vilsekomna ark glider ifrån henne rätt vad det är och måste samlas upp igen.” (s 727)

Det ger sig heller inte lätt att ta upp sitt skrivande igen.

«Manuskriptet ligger i sin mapp och är dött, flytande och löst. Hon måste få liv i det, måste i alla fall inbilla sig något åt det hållet. Eller också dö själv, sakta kanske men säkert. En utväg, en möjlighet, fyra saker som det gäller: få det färdigt, få det renskrivit, inte låta sig hejdas av tvivel, stå upprätt i det längsta om det skulle visa sig att det inte gick.” (s 727)

Alberte kommer alltså till insikt om allvaret i sin situation. Hon har en hemlig vetskap om att nu får det bära eller brista. Det finns ingen annan utväg.

Men så en dag händer följande:

”Hon lutar sig över manuskriptet.

-         I all sin dar, sitter du och skriver mitt i skogen?

Alberte rycker till, ser upp i ett vänligt, rynkigt gumansikte inne i ett huckle. Det ler och ser på henne. Hon måste le tillbaka.” ( s 729)

Det är Lina Haugen som står framför henne. De språkas en stund. Sen bjuder Lina henne med sig upp till sin gård där hon bor tillsammans med sin gamla man. Lina berättar om sig och sitt och frågar Alberte vänligt om det ena och det andra. Samtalet mellan dem ger sig lätt. Kaffet kokas och bordet dukas inne i Linas vackra kök.

Hon blir även inbjuden till att se sig om i det gamla huset, och de går upp på övervåningen. Där uppe kommer de till ett stort vackert rum, och utan att tänka sig för lägger Alberte ifrån sig mappen med sitt manus på det stora slagbordet som står mitt i rummet. Sen frågar hon, försiktigt:

«Står det tomt här?

Tomt, ja. Det kommer inte en människa hit förrän i augusti.

Jag …skulle inte kunna få sitta här lite om dagarna? Jag ska betala för det.” (s 732)

Nej, Lina Haugen vill inte ta betalt. Alberte får komma och gå som hon vill. Är det något Lina begriper så är det att man måste ha lugn och ro om man ska hålla på med att skriva. När Alberte antyder att hon vill hålla detta hemligt har Lina inga problem med den överenskommelsen.

”Otilie ska inte få veta ett skvatt. Förresten behöver inte karlarna heller lägga näsan i blöt i allting. Det är inte alls så bra alla gånger att di gör det,” säger Lina och fortsätter: ”Vi kan väl lura folk vi också..

När Alberte går hemåt blir mappen kvar. ” (s 733)

Läs vidare: I gryningen

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09