Under ett stort, vajande solparasoll

 

Nyss var det juni, denna heta sommar 2018, och jag reste till mitt första studentjubileum. För femtio år sedan tog jag studenten i Norge, moderlandet jag flyttade från vid 22 års ålder.

Innan resan hade jag bestämt mig för att vara lugnt öppen utan tydliga förväntansbilder. Jag ville hålla känslorna på plats inom en realistisk ram. Det hela kanske endast blir ett nostalgisk tillbakablickande.

Jag hade under mina många år i Sverige inte hållit kontakt med mina klasskompisar. ”Kommer vi att känna igen varandra när vi ses till fest?” tänkte jag där jag satt på tåget. ”Om vi gör det – vem och vad känns igen genom lager av år, rynkor och erfarenheter? Fragment av de 19 åringar vi en gång var?”

När jag klev ur bilen vid Refsnes Gods, vackert beläget på nära Oslofjorden, var ändå känslorna i gungning. Jag började omedelbart att se mig omkring efter jämnåriga som jag kunde känna igen och få kontakt med.

Efter en stunds sökande fick jag syn på en mindre grupp som satt ute i trädgården under ett stort solparasoll. Jag fann en stol, fick en plats i kretsen och kunde därmed börja sjunka in i denna för mig oförutsägbara situation. Solparasollet rörde sig en aning, gungade av och an. Svag vind fläktade skönt från fjorden.

Gruppen där i trädgården växte efterhand det kom flera. Även om det tog ett tag att känna igen personen som kom gående över grusgången fram mot oss som redan satt där, räckte det att se leendet, höra rösten, möta blicken när vi hälsade på varandra. ”Jamen det är jo du! Hei!” Så var samtalen igång.

Klart att det först blev de vanliga frågorna om plats där man bor, om familjeliv och om arbete man haft eller fortfarande har. Men energin, det omedelbara intresset för varandra, var unik. ”Hva gjorde du etter at du ble ferdig med gymnasiet?”

 

 

Vi talade om dem av oss som nu var döda. ”Beskriv henne for meg, du som stod henne nærmere enn jeg gjorde. Hvordan var hun? Jeg ville så gjerne lært kjenne henne mer og treffe henne igjen!” Saknaden var kännbar och delad. Hon skulle ha varit här, tillsammans med oss nu!

När det blev paus i samtalen satt jag tyst en stund och svepte med blicken över andra smågrupper där det pågick intensivt samspråk. Några lutade sig mot varandra för att höra bättre. Rätt som det var exploderade ett gemensamt skratt som bredde ut sig under det stora, lätt vajande solparasollet.

Jag kom på mig att där jag satt i kretsen av jämnåriga klasskamrater tänkte jag inte på vilket språk jag talade, eftersom jag var helt inne i berättelserna och tankeutbytet.

När det närmade sig slutet på vårt dygn tillsammans gav en klasskamrat mig positiv respons på mitt norska språk. ”Så godt du snakker norsk da!” Då blev jag djupt glad och varm, kände att jag fortfarande hörde hit.

På tågresan hem gick det inte att läsa en bok. Det gick inte att gå in i en fiktiv värld. Jag hade fullt upp med att förundras över verkligt liv.  Satt stilla, lät blicken följa vyerna, träden, husen som passerade utanför fönstret. Blickar och leenden dök upp i mitt inre seende, mina klasskamraters ansikten!

 © Kirsten Grønlien Zetterqvist, Sigtuna, den 15 oktober 2018