Inlevelsens kraft 

Bakgrunden till textens scen som skildras i nittonåringens anteckningsbok kan vara att hon sett bilder från pågående krig i det som då kallades Biafra. Hon har uppenbarligen även tagit del av reportage därifrån med detaljer om krigets fasor. Utan att skygga inför den smärtan, som berättelsen handlar om, låter hon sin läsare se en mor med ett döende barn i sina armar.

Hon för mig direkt in i ett närgående möte med dessa två som är utlämnade till hungerns järnhårda grepp. Jag tvingas se sandiga, öppna sår, flugor, beniga kroppar, ett barnansikte som aldrig har skrattat mot sin mor, tomma bröst.

Här följer berättelsen som nittonåringen skrev någon gång under året 1968.

Før lastebilene kommer

Du må bare sove, barnet mitt. Hører du, lille venn. Sove. Og forsøk å dø så snart du kan er du snill. Du forstår at lastebilden som henter likene kommer snart. Da må den ta med deg for jeg har ikke krefter til å bære deg til gravene.

Barnet mitt, lukk de stirrende øynene dine. Sov litt du. Da glemmer du smertene. Se her, ta brystet mitt, men der er ikke mere mat igjen, forstår du. Nei, hun har ikke mat. Ingen har mat. Det var utsolgt for rotter idag. Jeg har heller ikke penger, mitt barn.

Huff, disse fluene. De liker sårene dine, vennen min, selv om de er fulle av sand. De er sultne som vi. Alltid sultne som vi, som du og jeg. Som mange, mange. Igår kjørte de to lastebiler. Da sov du.

Så hule kinnene dine er. Jeg har visst aldrig sett deg smile. Kan du smile, vennen min? Du hadde nok blitt vakker.

Jeg burde ha drept deg da du lå sprellende ved føttene mine. For tre somre siden. Ingen ville ha sett det selv om de så det. Det er sånn hos oss nå, skjønner du. Det er bare godt at lastebilene er fulle. Da blir det ferre å dele på.

Nei, nei ikke stirr slik på meg da! Som du skjelver i de små tynne benstumpene dine.  Har du det vondt, vennen min? Men du er vel vant til det du, ikke sant? Tre år. Rart men jeg har aldri sett deg smile. Eller er det jeg som husker dårlig?

Huff, jeg føler meg så svimmel og rar. Jeg hører liksom ikke noe mer. Ikke flyene som kanskje kommer med mat og alltid kommer med våpen. Ikke skrikene. Ikke skuddene i det fjerne.

Se her, ta fingrene mine, lek med dem! Vil du ikke leke? Hånda di, livløs. Å, vennen min, gråt litt mer, la meg få høre det spe skriket ditt! Sover du – eller? Barnet mitt!

Der kommer lastebilen. Jeg får bære deg dit. Men, å ben – vil dere ikke bære meg – jeg må bort til lastebilen. Den har ikke tid til å vente.

Nei, jeg orker ikke. Jeg skulle ha hatt et likklede. – Hei, her er ett! Nå kommer mannen. Han får bære deg dit. Jeg kommer nok etter – farvell. 

Å – stirrende øyne, ikke anklag meg! Jeg kan ikke for at jeg fødte deg. Det er ikke min skyld at brystet mitt er tomt. At skuddene tvang oss hit. At flyene aldrig kommer. Barnet mitt – det er ikke min skyld!

La meg kysse den høye panna di enda en gang! Armene dine. Bena dine.

«Hvor gammel er det?» «Tre somre» «Hva – det veier jo ingenting!»

Nå går han med deg. Lastebilen må være gammel. Den bråker så.

Så tomme armene mine er. Du er borte, barnet mitt. Jeg ser deg visst aldri mer. Nej, jeg må sove. Øynene vil ikke leve mer. Så blå himmelen er. Flydur? Ja – hele fem fly! Da kommer nok maten fra steder langt borte. Der mennesker spiser så mye de vil. De bor i hvite hus. Barna smiler til sine mödre og har runde, myke lemmer.

«Er det mat?» «Nei bevares, det er lite mer ammunisjon igjen.»

Jeg vil sove  - som du gjorde, barnet mitt. Men først vil jeg bare se på himmelen. Den er blå, alltid blå.

Lastebilen kommer tilbake i morgen på samme tid.  

Här slutar den opublicerade novellen. Nittonåringen måste ha varit djupt berörd när hon skrev denna text, tänker jag. Det märks även på hennes handstil. Hon har hastigt skrivit ner orden, som om hon antecknade på plats, hos kvinnan med det döende barnet, där mitt i krigets fasor.

När jag läser berättelsen, femtio år äldre, fylls jag av frågor som jag önskat att jag kunnat ställa henne, nittonåringen.

Hur kan du leva dig så djupt in i modersmärtan, den bottenlösa, när mor bevittnar att hennes barn, som hon fött till livet, dör framför hennes ögon?

Du är själv i början av ditt fruktbara kvinnoliv, dagdrömmer om att föda barn och ge di från dina bröst.

Hur förmår du leva dig in i en situation där brösten är tomma och barnet du håller i din famn varken kan suga eller leka med sin mors fingrar?

Varifrån kommer inlevelsen som inser att döden är enda räddningen, som hör lastbilen komma och flygplanen dåna i luften?

Du är en ung kvinna från just ett av de länder där barn skrattar till sina mödrar och har mjuka, runda kroppar? Hur tar du dig dit, mitt in i krigets fasa?

Vad driver dig dit? Varifrån hämtar du din inträngande och intensiva vilja att stiga nära, nära?

Ja, jag skulle gärna fört ett ingående samtal över tid med henne, Kirsten nitton år. Men jag kan inte mana henne hit och sätta henne i stolen bredvid mig.

Det jag har tillgång till är själva texten, orden, de synliga spåren från en process hos den unga kvinnan, konkreta avtryck från hennes inre tankevärld. När jag noggrant har skrivit av texten, lyft orden från anteckningsboken in i mitt aktuella skrivande, uppstår hos mig, femtio år äldre, nya tankestråk och reflektioner. Vilka är de?

Att vara samtida

Med hela sin kroppsliga och mentala inlevelseförmåga uppsöker Kirsten, nitton år, ett skeende som pågår, långt borta från den plats där hon lever. Ändå ger vissheten om att kriget där borta händer just nu, inom samma tid som hon skriver dessa rader, en närhet, ett här.

Vi delar på samma tid, befinner oss inom samma ögonblick, är samtida med varandra. Detta ögonblick är mitt ögonblick, men också allas ögonblick som lever just nu.

Dikter från tidiga tonår vittnar om mitt umgänge med filosofen Søren Kierkegaards tankar och ögonblickets filosofi. Men dessa dikter har ett individuellt perspektiv.

I den här texten vidgas det och omfattar världen där vi delar samma tid, ingår i samma nu. Detta nu för mig dit, mitt in i krigets fasor.  

En gåva

Nittonåringens förmåga till omedelbar inlevelse i ett avlägset, pågående krig gav mina fortsatta år en viktig insikt. Mänskligheten är en obruten helhet som jag ingår i. Den medvetenheten har följt mig genom livet. 

Särskilt har kvinnors och barns situation i världen under åren vävts samman med min egen existens. Det engagemanget har blivit starkare, tydligare, djupare allteftersom åren gått och kunskapen ökat.

Nittonåringen såg kvinnan och barnet i kriget, såg dem drabbade av männens maktspel och brutala krigshandlingar. Den blicken blev en existentiell insikt, en insikt om har med det egna varandet i världen att göra. Existentiella insikter sätter sig djupt, ett avtryck i hela personen.

När jag några få år senare fick erfara att föda mitt första barn till död, när jag fick bära hans urna och icke honom själv i min famn, blev den existentiella insikt som nittonåringen hade öppnat sig för, ett fäste i världen utanför den egna smärtan och sorgen.

Spädbarn bombades till döds i Vietnamkriget julen 1972. Vi var många mödrar i världen som då begrät våra döda barn.

Respekt

Innan jag gör mig beredd att lämna nittonåringen för denna gång vill jag stanna i respekt inför en ung människas text och förmåga till inlevelse. Orden som jag en gång skrev kan ses som ett individuellt uttryck för vad som pågick i samhället.

Andra skribenter kan analysera det ungdomliga världsengagemanget hos 68-generationen med en rad av begrepp och generaliseringar. Min position är respekt inför den unga människan.

Jag har två repliker som jag vill säga nu både till mina jämnåriga och mig själv:

Om vi inte respekterar det unga hjärtat, som en gång fylldes av empati för sina medmänniskors lidanden, så riskerar vi att heller inte visa respekt för dem som är unga i dag, respekt för deras engagemang i flyktingfrågor, i klimatfrågor, mot orättvisor, mot krigets fasor.

Om vi inte respekterar den unga vreden och viljan att förändra världen som en gång fyllde våra sinnen till bristningsgränsen, så blir vi loja och ogina inför den gåva som unga i dag vill ge sin samtid.

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, Sigtuna, den 15 oktober 2018