Är hon endast en betraktare?

Hur fortsätter berättelsen om Albertes liv och skrivande efter detta? Besannas Liesels ord: ” När vi tycker att vi börjar få grepp om något. Då kommer det och avbryter allting för oss.” Det blir livets överdrivna handlande. Och så den obesvarade frågan: Varför just nu när jag äntligen är på gång?

Avbryts Alberte av det som nu förestår med en växande mage, ett barns födsel och omvården av ett spädbarn under svåra, ovissa förhållanden?

Kofferten med lappar försvinner ut av berättelsen, men i stället har hon en mapp under armen med sina skrivarbeten. Sandel berättar:

”Redan den sista tiden hon väntade barn tänkte hon att nu skulle hon försöka på allvar. En oväntad ro föll över henne när hon flyttade till Sivert. Hon skickade besynnerliga epistlar hem, diktade och lade ihop för att avvända världens uppmärksamhet från det som skedde, gick på bakgator mer än någonsin i sitt liv. Hösten kom och med den människor som hon hade all anledning att gömme sig för. Ro var det i alla fall. De var under tak hos Sivert, barnet och hon.” (s 582)

Alberte kommer alltså i gång med sitt skrivande även om det kom i vägen. Skrivlust och idéer som vaknade till liv där på divanen i ett solfyllt rum lever på ett stilla och dolt sätt kvar i hennes vardag

Jag får ett intryck av att hennes skrivande även börjar färga av sig på Albertes identitet och dignitet där i den skandinaviska konstnärsmiljön. Hon är någon, är en skribent med en mapp under armen. Hon fortsätter att gå i Paris gator. Ibland sätter hon sig ned på en parkbänk, koncentrerad böjd över sina texter.

 

Trilogin skildrar ingående en sommarmånad vid havet där tre konstnärsfamiljer hyr ett sommarhus tillsammans. Nu har Småen, som sonen kallas, blivit fyra- fem år. Han är en tunn, blek, försiktig pojke som hon är djupt fäst vid och som även vållar henne bekymmer. Hon är orolig för hans hälsa.

En dag har en av männen bestämt att han ska ta ansvar för barnen nere vid stranden. Han vill att Alberte ska få sina skrivtimmar i lugn och ro. Därmed tar hon med sig sin mapp under armen och ger sig i väg på egen hand utåt sanddynorna.

”Där nästa backe sluttar uppför som en liten vall, lämplig att ligga på magen och se ut över havet, lämplig också att stötta mappen mot om det skulle falla sig så, stannar hon och brer ut filten.” (s 494)

Nu har hon tid, plats, lugn och ro – ett tilldelat utrymme för sitt arbete. Men Alberte ser på mappen med oblida ögon som vore den en fiende, berättar Sandel.

”Vad ska hon göra med denna plötsliga frihet? Friheten är något hon står handfallen med och inte förstår sig på. Hon hade massor en gång. Den rann bort mellan fingrarna på henne medan hon drev omkring och tittade på tillvaron, var publik.” (s 495)

 

Ja, så paradoxalt kan det vara, tänker jag, textens läsare. Allt ligger till rätta för en god arbetsstund. Hon är fri från barnpassning och besvärande husbestyr i minst tre timmar framåt. I ostörd ensamhet kan hon öppna mappen och fortsätta skriva där hon sist slutade. Varför tar hon inte tillfället i akt?

Alberte hamnar i grubblerier. Hon anklagar sig själv. Kan det vara så att hon inte förstår sig på den frihet som hon innerligt strävar efter? Hon förmår inte ta hand om friheten när hon väl har den. Är hon endast en betraktare av tillvaron, en evig publik?

Läs vidare: Att skönja sammanhang

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09