När jag genom Cora Sandels skildring följer vardagslivet i huset där Alberte bor med sin familj blir spänningen och kylan som Alberte lever i ytterst påtaglig. Hon smyger sig försiktigt mellan de olika rummen i det kalla huset för att undgå kontrollfrågor och kommentarer. Främst från sin mor men också från sin far.

Hon lever som på nåder. Försöker att märkas så lite som möjligt. Under tiden växer hon, blir äldre och tar sig till det som kan ge henne lite större frihet.

Ja, det finns friplatser. Hon har ett eget rum och kan få stunder för sig själv där uppe. Hon läser i en av de förbjudna böckerna hon tagit med sig upp från husets bokskåp. Hon kan också ta fram ett lite skrivhäfte som hon skriver i. ”Det för en undangömd tillvaro under ylletröjorna till vänster i byrån”. (s 43)

Även om det första mötet med stadens utmarker och kringliggande fjällnatur innebar ett möte med ”det hemska” fortsätter hon att söka sig ut dit. Fast nu följer hon inte andras slädspår utan går på egna skidor.

”Att Alberte gör skidturer mitt på blanka förmiddagen hedrar ingen. Fru Selmer är fullt klar över detta faktum. Men det är som om hon blev uttröttad ibland och inte orkade mer. Det står inte i min makt att göra en nyttig människa av min dotter, jag får ge upp det. Hon nöjer sig med att sucka uppgivet, när Alberte efter fullbordad dammtorkning smyger sig ut av huset i skiddräkt, skuldmedveten och så liten och osynlig som möjligt, men fast besluten att låta allting övergå henne, bara hon till sist kommer i väg.” (s 104)

Där ute finner hon en friplats som även för hennes tankar och drömmar vidare bortanför dessa snöklädda fjäll.

”Något blåare än himlen österut i Älvkröken finns inte, tänker Alberte… Blå och bottenlös. Att se in i den länge är som att segla och sjunka ut i oändligheten. Man förlorar känslan av fast mark under fötterna, blir yr, måste sätta sig ner i snön för att inte falla omkull.” (s 101)

Alberte längtar efter att få segla i väg bort från den begränsade värld hon lever i. Men hon ser inga möjligheter. Då händer en radikal förändring. En stor dramatisk olycka inträffar i stan och båda föräldrarna dör. Alberte lämnar Nordnorge, hamnar hos släktingar i södra Norge, men där finner hon inget lugn. Hun vill, som flera nordiska kvinnor i början av 1900 talet, till Paris och söka sitt konstnärskap och friheten.

Läs vidare: "Mitt liv är inte intressant"

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09