Allt levandes helhet

Grundläggande hos Spinoza, och i den ekosofi Arne Næss utvecklar utifrån denna grund, är en helhetsförståelse av verkligheten, en holism, alltså inte en grundläggande dualism, exempelvis motsatserna mellan ont och gott, eller skillnaden mellan ande och materia.

Verkligheten med alla, alla livsformer som ingår i den finns inom en obruten helhet. Hos Spinoza kallas denne helhet Deus, Gud.

Deus är oändlig men samtidigt fullständigt närvarande i det ändliga. Det handlar om en i naturen inneboende förståelse av Gud samtidigt som Gud också är den allomfattande helheten. 

Alla enskilda varelser är uttryck för Gud, de olika och skiftande sätt Gud uttrycker sig själv på, skriver Næss och fortsätter:

I Spinozas system framträder enskilda varelsers närhet till Gud genom att ha några av de egenskaper som Gud har i oändlig grad.  (Næss 1999, s 40)

Föreställningen om Deus oändlighet ligger alltså inte utanför alla livsyttringar i någon abstrakt föreställning om oändlighet, utan är konkret närvarande i alla dessa livsyttringar som i sin variationsrikedom är oändliga.

Är Deus därmed allt?  Nja, svarar Næss.

Spinoza talar väl om den kristna tanken att Gud är i allt och allt är i Gud. Det här gör Spinoza till en panenteist, menar Næss.  Gud är i alt. Det vill säga att i allt levande är det något av Gud som den skapande kraften i tillvaron.

Skapelse pågår hela tiden, och «Gud» är ordet för det hele, för själva skapandet. Människan är också skapande, men endast när det gäller förgängliga delar av naturen.

Människan står inte utanför Gud. Hennes väsen och natur är äkta delar av Guds väsen och natur. Vi är deltagare i den skapande processen, del av natura naturans, skriver Næss.Världen skapas här och nu. Allt levande tar del i det.  (Næss 1998, s 88)

När Næss utvecklar sin ekosofi, inspirerad bland annat av Spinoza, följer inte föreställningen om en gud med som uttryck för allt livs täta samhörighet. Däremot tar han med sig förståelsen av livet som helhet där alla livsformer är likvärdiga livsuttryck, en helhet där olika livsyttringar hör hemma i kraft av sin egenart.

Som jag förstår Næss’ ekosofi tar han alltså med sig en holistisk verklighetsförståelse från Spinoza utan att den direkt knyts till tanken om en gud.

I och med att livet är vävt i ett stycke blir det att leva samtidigt ett medlevnarskap. Vi lever inom samma hushåll, tänker jag. Eko betyder hushåll och sofi klokhet – så då handlar ekosofi om en klok hushållning.  Och – det finns endast ett hushåll i tillvaron. I det ingår allt levande.

Centralt inom ekosofin var formulerade av djupekologins åtta principiella punkter. Dessa var menat, skriver Næss, som ett sätt att abstrakt formulera ett gemensamt fokus för en större rörelse som främst handlade om miljömedveten praktik och människor som verkade inom den. Bakom dessa punkter fanns en filosofisk teori med en utarbetad argumentation. Han utvecklade denna i boken Økologi, samfunn og livsstil som först kom ut 1972.

De två första punkterna är:

1.Varje levande väsen har ett egenvärde.

Här läggs grunden för ekosofin, nämligen en verklighetsförståelse som sätter upp begreppet ’egenvärde’ som etisk skydd mot tanken om nyttovärde. Olika livsformer kan alltså inte reduceras till ett nyttovärde för människans och hennes ekonomiska tillväxt.

2. Livets mångfald och rikedom har ett värde i sig själv.

Här vidgas och fördjupas betydelsen av livets egenvärde. Olika livsformer lever inte singulärt och avskurna från sitt sammanhang utan är direkt beroende av andra livsformer inom ett ekosystem. För att varje levande väsen ska kunna ha ett egenvärde behöver livets mångfald också ha ett egenvärde.

Först i tredje punkten förtydligas människans ansvar.

3. Människan har inte rätt att reducera denna mångfald och denna rikedom utom för att tillfredsställa vitala behov.(Næss 2007,130-131)

Precis som varje levande väsen har ett egenvärde har också varje människa ett egenvärde i kraft av sin natur. Människan har rätt att leva och tillfredsställa sina vitala behov och kan då komma att reducera livsformernas mångfald för sin överlevnad. Men här sätts också upp ett etiskt skydd: För vitala behov, ja, men inte mer än så!   

Om de tre första punkterna formulerar en ekosofisk verklighetsförståelse, vilka tankar görs då om handlingens och förhållningssättets betydelse? Dessa förutsätter i sin tur en människosyn. Vilken är den inom djupekologin?

Här vill jag återgå till att följa Næss när han hämtar upp ytterligare poänger från Spinozas filosofi. 

nästa avsnitt: Känslor och förnuft

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-02-10