Studentupprorens tid - och en krukväxt

 

I januari 1969 påbörjade jag mina studier i filosofi grundfag vid Oslo universitet, mer eller mindre av en tillfällighet. Jag kom inte in på den kurs jag sökt till och behövde snabbt välja en annan möjlighet. ”Hvorfor ikke satse på filosofi?”, frågade min nya väninna från Nord Norge. Hon skulle göra det. Så även jag anmälde mig till kursen.

Året 1968 var studentupprorens tid, främst i Paris men också i Oslo. Studenter samlade sig till protest mot ett stelbent universitetssystem, mot det förskräckliga krig som USA förde i Vietnam, mot ett kapitalistiskt samhälle som fick mer och mer makt över våra liv.

Minns jag första mötet med den filosofiska institutionen på nionde våningen i ett av höghusen på Blindern? Det diskuterades högljutt och cigarettröken låg som en tät dimma i rummen. Kirsten 19 år, prästdotter från landet, måste ha varit lite rädd och fundersam. Men ändå mest nyfiken, såklart! Utan nyfikenheten och frimodigheten, som hon hade mycket av, skulle hon ha vänt i dörren.

Hela institutionen var ockuperad i studentupprorets tecken. Flaggor hängde ner från fönstren.  Även det största rummet var i studenterna händer. Professorerna och lärarna höll sig inne på sina rum. Den vanliga undervisningen fungerade inte. Ändå gavs, som jag minns det, seminarier av äldre studenter som vi nya fick delta i. Det handlade om marxistisk filosofi, förstås, men även seminarier om platonsk estetik och ett seminarium om Sören Kierkegaards existensfilosofi. 

Ett av seminarierummen var omgjort till te-rum för studenter. Gamla soffor och stolar hade hämtats från soptippen. Nu var de uppfräschade med färgglade bomullstyger

En händelse lyser starkt från denna vårtermins studier.  Jag satt ensam inne på te-rummet. Då visade sig en gråhårig man i dörren. I båda händerna höll han i en blomkruka med en grön växt, en guldranka, tror jag det var. Han stod stilla i dörröppningen, såg mot mig och sa stillfärdig med ett varmt leende:

”Jeg syns at det skulle være fint med noen blomster her på te-rommet. Kan jeg få gi dere denne?”

Jag blev överrumplad, kände igen professor Arne Næss från storföreläsningar i logik under höstterminen. Jag besvarade hans leende och svarade självklart: ”Tusen takk, det blir fint!” 

Han gick in i rummet, pekade på en plats och frågade:

”Kan jeg sette den her?»

«Ja, kjempefint», svarade jag.

Men det skulle jag inte ha gjort. På nästa veckas stormöte kom blomman från Arne Næss upp till diskussion på dagordningen. Var befann han sig egentligen i förhållande till studentupproret? Vilken sida stod han på? Var det inte att alliera sig med fienden att ta emot en blomma på studenternas te-rum?

Jag blev fundersam, minns jag, där jag satt i den täta cigarettröken och hörde hur den hetsiga diskussionen pågick. Jag undrade i mitt stilla sinne.  Hur kunde det att ta emot en enkel blomma från en välmenande medmänniska vara förkastligt?

Detta var mitt första möte med Arne Næss. Jag vill använda mig av den här händelsen som utgångspunkt för min presentation av några av djupekologins huvudtankar, och för en fortsatt reflektion kring på vilket sätt dessa tankar kan inspirera oss nu, femtio år senare.

Vem var Arne Næss?

Han föddes 1912 och dog 2009. Vid 27 års ålder blev han professor i filosofi och skrev under åren den rad filosofiska böcker i logik, analytisk filosofi, filosofihistorien.

Under 1970 avgick han som professor och kom att ägna sig åt att utveckla miljöperspektivet och djupekologins livsfilosofi, både genom att bilda ett centrum för forskning och undervisning i dessa frågor och genom att själv delta i olika miljöaktioner. Han blev en internationellt välkänd profil inom detta område och har inspirerat miljöaktivister över hela världen.

Arne Næss var också en avancerad fjällklättrare, känd för att ha utvecklat bolttekniken. Han hade genom livet en enkel hytte, kallad Tvegarstein, som låg nära det stora fjällmassivet Hallingskarvet. Där skrev han flera av sina böcker.

Han blev 96 år, och var verksam även som äldre. Kanske är det främst från tiden som äldre han utvecklar djupekologins livsfilosofi.

 

I konkreta situationer bor ofta flera dimensioner än vi ser vid första anblicken. Därför vill jag fortsätta att reflektera kring händelsen i te-rummet.

Stormötet ifrågasatte Næss’ motiv till att ge oss denna gåva. På vems sida stod han egentligen i kampen? De kritiserade starkt min handling. Hur kunde jag som representant för studentkollektivet ta emot blomman?

Jag kan inte veta varför han en januaridag 1969 fick idéen till att ge filosofistudenterna en blomma på det ockuperade seminarierummet. Men när jag nu har orienterat mig på nytt i hans tankevärld ser jag följande möjliga motiv.

Næss var djupt inspirerad av Gandhi, hans sätt att tänka och ickevåldspraktik. Det rådde en polariserad och aggressiv stämning på den filosofiska institutionen.  Att ta sig rätten att ockupera rummen i eget syfte var att gå över en gräns som kunde få konsekvenser och påföljd. Men just då hade inget skett mera än att lärarna höll sig inne på sina rum, och studenterna vistades i de övriga rummen.

 I Gandhis anda gick han över den markanta gränsen mellan studenterna och lärarna. Han visade i handling att den polariserade situationen som rådde inte var det enda som är möjligt just då.

Ja, Gandhi inspirerade Næss. Han skrev böcker om honom. När han deltog i ickevåldsmotståndet mot utbyggning av Mardalfossen, bjöd han poliserna som skulle bära bort demonstranterna på kaffe och samtal, ett samtal som fortsatte även när han lyftes bort mellan två poliser, en välkänd pressbild med Arne Næss. 

 

Vad mera fanns i händelsen på te-rummet?  Det fanns en spontan och välmenad bekräftelse i hans gåva, tänker jag. Studenterna var på sätt och vis nyinflyttade i detta vardagsrum som de olovandes tagit i anspråk. Som granne i korridoren säger professorn därför: ”Jamen da får jeg ønske dere lykke til!»

Næss’ gyllenranka var också en konkret påminnelse om det växande livet, som fattades på revoltstudenternas te-rum. Det fans inga andra krukväxter där på te-rummet som jag minns det. I hans handling låg därför en replik, en vink tänker jag nu:

Gör er även medvetna om den ekologiska dimensionen av er revolt mot det kapitalistiske samhället.

Næss’ gåva var något levande, en krukväxt. Långt senare, i samband med dialoger han för inför sin 95 års dag, säger han att det är något trist när vi ger bort avskurna snittblommor. De ska ju snart dö. Heller borde vi ge bort krukblommor som kan fortsätta att växa med rötter och jord och det hela. (Næss 2007)

 

Förtätat i blomhändelsen finner jag alltså centrala delar av Næss livsfilosofi. Jag ser en handling i en viss konkret situation, en handling som görs utifrån ett förhållningssätt som i sin tur bottnar i ett medvetet sätt att se på livet, en verklighetsförståelse.  Det går inte att isolera någon av dessa delar för sig, exempelvis handlingen, utan dessa tre aspekter bör förstås som en sammanhållen helhet.

Här är vi direkt inne vid några kännetecknen för djupekologins livsfilosofi, att leva och medleva. Vi visas också tydligt vidare till Næss viktiga filosofiska inspiratör, nämligen 1600-tals filosofen Spinoza.

I en bok Det frie mennesket från 1999 introducerar han Spinozas filosofi. Det märks, när jag nu har omläst den här boken, att han tagit starka intryck av Spinozas filosofi när han utvecklade sin djupekologi. Ett skäl till att beskriva djupekologin just som djup är den nära kontakten med Spinozas tankevärld, tänker jag. Det finns flera skäl som jag ska återvända till.

Jag vill därför plocka upp några tankar från Spinozas stora tankebygge såsom Næss tecknar det fram. Jag börjar med verklighetsförståelsen, den som ligger till grund både för handling och förhållningssätt.

nästa avsnitt: Allt levandes helhet

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-02-10