Något händer just i det ögonblicket då vi börjar gå.

Stigen är knottrig av slingrande rötter. Stenar tränger sig här och där upp i grön mossa. Det gäller att röra sig smidigt och uppmärksamt, låta sig följsamt visas vidare, steg för steg.

Jag tar djupa andetag och öppnar hela min varelse. Det är välsignat gott att gå in i denna värld, att smyga in den egna existensen mellan trädstammarna.

Mälarlandskapet har kraftfulla, ståtliga tallar. Raka gyllenbruna stammar bär upp väldiga kronor. Oroliga hårda kastvindar sätter de översta grenarna och trädets krona i häftig rörelse. Känner en lätt darrning i själva stammen, när jag lägger båda händerna på den skrovliga barken.

Dessa rötter! Överallt fäster tallens rotsystem dessa majestätiska träd till jorden. Letar sig fram mellan sprickor i berget. Växer sig in i andra träds rötter. Vad vet jag om detta underjordiska systems envisa livsprocesser annat än det jag ser med blotta öga och kan föreställa mig i min tanke?

Efter en sväng står vi plötsligt framför en stor, svart rotvälta. Det var nog inte länge sedan detta träd föll. Nyss säkrade rötterna trädets näring och vattentillförsel. Här ligger de uppfläkta, fullt synliga, torra. Ett stelnat eko av det som hände när denna tunga, massiva trädstam en dag, eller en natt, föll tungt mot jorden.

I naturreservatet tas fallna trädstammar bort enbart för att göra vandringslederna framkomliga. Övriga träd som vind och torka vräkt omkull ligger kvar där de föll. Till stor nytta för alla småkryp och hackspettar. Till tydlig påminnelse om livets ändlighet, förfall och död.

Jag går vidare på stigen som leder stegen in i en tät granskog där mörkgröna, hängande grenar sluter sig omkring mig. Jag får lyfta på en och annan tung gren för att kunna ta mig fram. Möts av granskogens säregna doft. Här inne i skogen är det märkligt tyst. Träd efter träd står tätt i tätt. Då kan jag, människan, också få göra det. Stå tätt, tätt. Med risk för att få en repa av gemenskapens torra grankvistar.

Då känner jag det: Som jag längtar efter tät gemenskap med andra under denna tid av coronakarantän. Att sitta tillsammans runt ett bord, njuta av gemensam måltid. Att få språkas vid och skratta hjärtligt över en fyndig replik.  Att inte vara rädd för att komma för nära. Att sjunka in i en barnbarnskram på skolgården. Stå där tillsammans. Länge.

Granskogen rycker inte undan när jag går vidare in i den. Nätet av rötter gungar för varje steg jag tar. Mörk, fuktig mylla sipprar fram. Här och var glimmar en vattenpöl till när solstrålar tränger sig in mellan grenarna. Nyss lyste blåsippan mot mig från täcket av torrt gräs. Fortfarande syns en och annan vitsippa till. Gullvivorna tar över och reser sig gyllengula ur jorden.

Under våra dagliga skogsvandringar har jag bevittnat, dag för dag, vårens ankomst. Sett björkarnas knoppar, små och hårt sammanhållna i vårvinterskogen, mer och mer öppna sig. Nyss var skir grönska. Nu är det kraftfulla trädkronor. 

För fyra månader sedan skrev jag texten Att leva och medleva. Om djupekologins livsfilosofi. Läser jag slutorden märker jag att något hänt med mitt perspektiv från det att jag formulerade dessa ord i januari. Jag skrev:

Jag lever och medlever med denna björk och andra träd, flygande och simmande fåglar, blommor som redan tittar upp, grannarnas katter, människor jag möter på vägen.

I januaritexten är jag, människan, ett centrum, en medvetenhet som vidgar sitt ego och väljer att leva med övrig natur. Det är frågan om två, skilda lägen. Människan lever sitt självklara egenliv, mitt i sitt här. Sen tar hon nästa steg till ett annat där, nämligen trädet, naturen.

Vad har hänt och händer med mig denna vår som nu övergår i försommar? Vad försöker jag uttrycka när jag skriver: att smyga in den egna existensen mellan trädstammarna?             

En flykt bort från en människogemenskap som under coronavillkoret präglas av fysisk distans. Jag smyger mig bort från människolivet. Bort från människor jag möter på vägen. Vi kan ju ändå inte riktigt vila i ett samtal.

Den som smyger in i ett sammanhang vill inte anmäla sin ankomst. Vill helst inte att den ska märkas. Vill endast få vistas en stund i skogens täta livsgemenskap.

Vara nära trädet. Lägga handen på tallens kraftiga, ruva bark och känna hur vindkastens verkan i dess krona anas som en svag rörelse nere hos mig där jag står.

Vara inom en annan tidszon. Människans existens är att leva i ovisshet. Jag vet det. Men nu är denna ovisshet en ovisshet jag påminns om dagligen. Jag förmår inte omfatta detta villkor med stoisk lugn utan drabbas av oro, ångest, förvirring, rastlöshet. Hur ska jag ta ansvar för min begränsade livstid?

Även om andra – och jag själv – ger goda råd, dämpas inte oron för att livsdagar rinner undan utan att jag har tagit emot denna dags unika gåva.

Här i skogen finns en lättnad, ja, en ansvarsfrihet.

Jag får smyga mig in i skogens tid, en tid där flera tidsprocesser är i spel samtidigt. Det stora trädets långsamma växt. De fallna trädens nerbrytning och förmultning. Gullvivans korta vårdagar när den strålande får blomma. Fågelns kvitter och iver efter att just nu i dessa dagar lockar till sig en partner. Vårens tid är kort.

Jag, människan, medlever här och nu. Jag rör mig innesluten i gemenskap. Liv pågår för fullt i försommarskogen. Mina sinnen blir pigga som en ekorres.  Än så länge får jag följa stigarna och stanna kvar här en stund som vore jag redan, och ständigt, inbjuden.

(C) Kirsten G Zettterqvist, Sigtuna. 31 maj 2020