”Hus utan barnkammare”

”Det är kallt hela tiden och hon vill hålla kvar händerna i elden när hon sticker in vedträna. Det är i slutet av mars och aprilväder, varmt i går och kallt i dag. Natten kommer att bli kall i en sommarstuga som legat som ett nerfruset lingon hela vintern.” (s 359) 

Vistelsen i en vinterkalla sommarstugan blir en avgörande vändpunkt i berättelsen om Siri. När jag, genom Grimsruds skildringar, får följa med in stugan, med in i den självvalda och radikala ensamheten och hennes ständigt pågående tankar, märker jag att Siri, steg för steg, kommer till ny insikt om sin aktuella livssituation.

Det är inte den häftiga jorden-runt-resan, som enligt hennes önskan och avsikt, ändrade hemkomsten och hennes fortsatta liv efter 42 års ålder. Förändringen sker snarare i de existentiella processer som skengraviditeten försatte henne i. Vilken annan hemkomst är möjlig efter denna fas av Siris livsresa?

När Siri står ute på bryggan vid Ålands hav och borstar tänderna går hennes tankar såhär.

”Nu minns hon sitt val. Mellan tjugofem och fyrtio var hon säker. Efter fyrtio blev hon osäker därför att hon hamnat i den hälft av livet där det inte längre var hennes beslut. Hade hennes säkerhet förut bottnat i tron att det aldrig är för sent? ” (s 361)

Här skildras en stund av självrannsakan. Siri inser att hon haft en föreställning om individen som suveränt beslutsför i sitt liv, oberoende av faktorer som ålder och tid. Men den säkerheten håller inte länger. Även om hon med hela sin kroppsliga och mentala varelse ville bli gravid med sitt önskade barn, så var barnet inte valbart. ”Hennes barn flyttar ut utan att de rört vid varandra på riktigt. Barndomslöst försvinner det.” (s 37)

Vad gör Siri när hon inte länger kan hålla kvar bilden av sig själv som suveränt beslutför? När hon inte länger kan lita på den säkerhet bilden gav henne?

”Hon kan inte längre återvända till sin säkerhet. Men hon kan leva med säkerheten med att det inte kommer att hända. Som en obetald skuld, som ett lån man inte amorterar. Hon åker inte till Lettland i morgon. Hon köper ingen spermie och inget ägg. Hon vet inte vad hon gör. Hon somnar inte med ett ägg i handen och vaknar med en fågelunge. Hon släpper säkerhetens grepp och den släpper henne just nu.” (s 361)

En lämnad säkerhet ersätts inte omedelbart med en ny. När jag som medvandrande läsare ser Siri i den här situationen anar jag att hon låter handen förbli tom efter det att hon släppt greppet om det säkra.

Väljer Siri medvetet att definitivt lämna en väl inarbetad säkerhet? Knappast, tänker jag.   Pressas hon halvt omedveten till det av ett dramatiskt händelseförlopp som eskalerade när hon kom hem från resan som skengravid? Om så är fallet blir nästa fråga: Är detta därför en berättelse om resignation inför ett brutalt faktum: Ditt hus hade ingen barnkammare?

Visst kunde historien om Siri ha slutat där, i bilden av en barnlös, uppgiven och fullständigt vilsen 42 åring kvinna. Men den gör inte det.  Grimsrud guider mig vidare i förståelsen av den mänskliga existensen. Handen som höll ett stadigt grepp om säkerheten förblir tom. I denna tomhet mister även säkerheten sin status av att vara nödvändig. Vad händer då?

Grimsrud låter Siri, ute i mörkret på bryggan vid Ålands hav, se en meteor lysa upp himlavalvet. Då börjar hon åter fantisera om detta skulle kunna vara guds bakdel. Men, tänker Siri, har gud kroppsdelar och vit hudfärg?

”Hon sätter sig på tumvantarna på bänken och tittar ut och upp. Inte ett hus i närheten. Inte en människa som hörde om hon ropade. Och då passar Gud på att ropa på henne, rycka och dra.” (s 362)

Vad händer där på bänken? Jag provar förstå händelsen på följande sätt. Den tomhet som uppstår i Siri, efter att greppet om säkerheten släppts, blir även en öppenhet utåt. Siri fyller alltså inte den tomma handen med något annat som hon kan gripa tag i. Hon flyr heller inte ensamheten utan utmanar den, och därmed utmanar hon sig själv.

Även om jag anar att den gud som rycker och drar i hennes tankar, irriterar något, så låter hon också det ske. Efter några tankerunder händer detta.

”Då känner hon ett hjärta som dunkar bredvid sitt. Det finns bara hon och Gud här ute nu, som hör och ser och känner. De flesta människor på jorden tror på Gud. Hon tror inte. Men tänker om Gud. Hon kanske skulle berätta en rolig historia? Har Gud humor?” (s 363)

Siri är fullständigt ensam där på bänken, och får stöd av en gemenskap att sitta kvar där. Ett annat hjärta slår bredvid hennes. Samma hjärta som tidigare i berättelsen har beskrivits som ett hjärta utan ålder. ” Ett dunkande att somna till. Ett dunkande att vakna till.” (s 307)

Vad händer när Siri sitter kvar i mörkret? Hennes sinnen mot världen är vidöppna. Uppmärksamheten är riktad mot det hon kan se, höra och känna. Även tankarnas lek med olika möjligheter att tänka kring den gud hon inte tror på får fritt spelrum.

Som jag följer berättelsen om Siri ser jag att den här vändpunkten i en kall sommarstuga ger henne en ny insikt som håller även når hon åter sitter hemma i sin soffa på Södermalm:

”Sen kryper hon upp i soffan och bara är. Inte som en guru i Indien som släpper sina tankar för att återvända till nuet. Hon följer med sina tankar bort från nuet och vandrar med dem som på en stege.” (s 376)

Hon låter tankarna gå och frågorna komma. ”Vem ser oss utifrån? Vem följer oss på stigen?” (s.377)  

Siri förväntade sig att jordenruntresan skulle förändra hemkomsten, skriver Grimsrud i början av romanen. Den här resan ut till morföräldrarna vinterkalla sommarstuga, tänker jag, förändrar hemkomsten till lägenheten på Södermalm.  Siri ger till sig själv, väl hemma i sin soffa, en hemkomst, en ny situation än den hon var i, innan hon reste ut till Ålands hav.

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, Sigtuna, den 20 januari 2018 

Människoliv ?

Som medvandrande läsare lämnar jag nu Siri där hon sitter i sin soffa på Södermalm, tänker och bara är. Även om romanen låter sin läsare få följa Siri, André och den äldre kvinnan med det tomma hundkopplet längre i  händelseförloppet, vill jag stanna här och återvända till de tankar som fick mig att börja vandra med Grimsruds centrala samtidsberättelse.

På vilket sätt har jag fördjupats i förståelsen av vad det kan innebära att leva människoliv? Både läsandet och skrivandet har blivit ett sätt att, utifrån den person jag är, känna av, lyssna fram och ställa frågor till Grimsruds text. Ibland har det nästan varit som jag befann mig i samma rum som medmänniskan Siri även om det som skildras är hennes radikala ensamhet.

Nu fortsätter jag mitt tankearbete med området jag benämner som existentiella insiktsprocesser. På vilket sätt kan det som kommit fram i mina samtal med romanen Evighetsbarnen väcka och nära mitt fortsatta filosofiska arbete? Jag vill då reflektera vidare kring tre frågor:

Den första frågan rör människans ålder. Tid är en aspekt av existensen som det ibland går utmärkt lätt att glömma bort, både i vardagslag och i livsförloppet. Men så uppstår lägen där tid och livsålder blir ett krasst och oundvikligt faktum. Vilka existentiella frågor kan ge sig till känna då?

Grimsrud har givit sin roman titeln ”Evighetsbarnen”. ”De som inte hängt med men inte heller ramlat av.” (s 5) Det är en boktitel som medelbart väckte mitt intresse. Titeln har jag grunnat på vid flera tillfällen i mitt skrivarbete. Vilka möjliga betydelser kan finnas?  Här, i detta avsnitt, låter jag titeln peka mot den livssituation som både André och Siri befinner sig i just på grund av den ålder de har, nämligen på ömsom sidor av 40 års sträcket. Förblir dessa förtiåringar på Södermalm barn i all evighet?

Ur den här frågan uppstår ytterligare följdfrågor: Varför är ett medvetet vuxenblivande en självklar norm? Dessa två romangestalter lever i sin fulla rätt att gestalta sitt människoliv på det sätt de önskar. Ändå finns en oro i den så kallade 40 års krisen och andra livskriser. Det jag, människan, tidigare ansåg vara en given meningsfullhet stämmer inte längre för mig.  Denna dissonans är viktig, menar jag. Kan det som inte länger stämmer visa vidare i livsförloppet, visa till nya val och andra meningsfullheter?  Hur sker detta visande? Genom vilka existentiella insikter?

Den andra frågan rör berättelsen om skengraviditeten. Den berör mig djupt. Jag har skrivit en avhandling i religionsfilosofi som bearbetar kvinnans situation som fruktsam. Vilka existentiella frågor kan ge sig till känna i fruktsamhetens dimension i en kvinnas liv? Centralt i arbetet blev frågan om vad som sker när födelse sker. Innan det delmomentet i avhandlingen bearbetas, skriver jag:

”Både frivillig och ofrivillig barnlöshet, frivilligt och ofrivilligt moderskap tillhör fruktsamhetens livsområde, det som jag i början av detta avsnitt kallar för ett mänskligt landskap. Varje plats kan ge sina specifika bidrag till förståelsen av kvinnors erfarenheter av fruktsamhet.” (KGZ 2002, s 94)

Där och då gick jag inte längre med att undersöka barnlöshet som existentiell situation. Vilken specifik situation blir synlig och kännbar när kvinnan som Siri får erfara att det barn som rörde sig inom henne var en chimär, ett ingenting?

I kraft av Grimsruds berättelse gör jag det däremot nu och prövar om några av de begrepp som jag utvecklade i arbetet med att förstå födandets fenomen kan användas i förståelsen av vad som sker i det rum där födelse inte sker.

Den tredje frågan rör ensamhet och livet som ett större sammanhang. I romanen ”Evighetsbarnen” återkommer skildringar av ensamhetens situation och en önskan om att vara mera än mig själv och inte helt avskuren från världen. Vad är det som kan möta denna önskan med ett gensvar?

I sin berättelse lägger Grimsrud in en rad föreställningar som i rymd och på jord svävar runt de ensamma individerna och visar ut till ett större, möjligt sammanhang: ”Rymdens jätteöra”, staden med sina gator, ”tankens jättemun”, djuret som gemenskap, vi-et som inte får kränkas, vänner, platsen där alla människor bor, blåsippan nära parkbänken, gud i olika kläder och skepnader, himlavalvet och ”ett hjärta som bankar nära mitt.”

Jag förundras särskilt över förställningen om ”rymdens jätteöra”. Här öppnar Grimsrud, mångfacetterat och utan förbehåll, för möjligheter som visar livet som ett uppmärksamt, men tyst, språklöst, inkännande sammanhang kring individen. På vilket sätt kan detta inspirera mig till fortsatt tänkande?

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, Sigtuna, den 20 januari 2018