Det finns ett fotoalbum som inte liknar andra album jag har bläddrat i. Jag blev förvånad första gången jag såg i det. Hur tänkte han, min far, sogneprest Jens Grønlien, när han gjorde i ordning detta album? Efter hans död, för över trettio år sedan, tittade jag gärna i detta album när jag var på besök i hemlandet.
Malin har sitt födelsedagskalas. Hon fyller två år. När någon frågar henne hur många år hon är, svarar hon: ”Jag är många, två år.” När andra formulerar frågan: ”Hur gammal är du?” svarar hon ”Jag är gammal, två år” Klipsk som hon är fångar hon först upp ordet många och ordet gammal som den andra frågar om, och sätter sen denna kategori framför siffran två. Huvudsaken först, alltså, underrubriken sen. Kristallklar logik!
Om vildkatter och livsvärld
Hur går det till när vi människor blir den vi är och är den vi blir?Vi föds in i en bestämd tid och given miljö, möter kroppar och röster, händer och blickar som skapar vår första livsvärld.
Om ikonblicken från en gränstrakt
Det första som mötte mig när jag gick in i sjukrummet på Fredrikstad Sykehus den novemberdagen för några år sedan var hennes stränga blick och tydliga befallning: ”Kom hit till meg da!”
En morgon väcktes jag av ett ord: Existensinsikt. Klarvaken tänkte jag att det är den insikt som – med överraskande tydlighet – drabbar oss: Så här är det fatt med mitt liv just nu!
På teatern kan en enda mening förändra en hel situation. Men inte endast där.
De fjällklättrande norska filosoferna Peter Wessel Zapffe och Arne Næss var oeniga om det mesta – särskilt om hur man bäst bestiger ett fjäll.
Människans förmåga att ställa frågor är central. När barnet tar sig in i världen och gör den till sin värld kommer frågorna på rad – ibland ivrigt och intensivt. Som en fors!
Efter några dagar av den studieresa i södra Indien som jag nyss kommit hem från fick vi frågan om resan blev som vi förväntade oss. ”Över förväntan”, svarade en av sällskapet, entusiastiskt. Jag fick invänta mitt svar ett ögonblick. Skickade snabbt i väg frågan till hela min varelse. Vilket svar kunde bli mitt?
I indiska hem finns som oftast en stor gunga. Den är fästad med fyra kraftiga kättingar högt uppe i taket på den överbyggda innergården. Själva gungbrädan är av massivt trä och är i sig en tung koloss.
Det var tidig förmiddag i den sydindiska storstaden Madurai. Gatulivet pulserade redan högljutt utanför kyrkan som låg belägen mitt i den folkrika staden.
Ibland kommer jag till nya platser där jag omedelbart känner att här är gott att vara. Det kan hända när jag under en fjällvandring upptäcker en ny krök av fjällbäcken som jag tidigare inte har lagt märke till, eller när jag går in i ett rum på en konstutställning och möter uttryck i färger och former som väcker hela min varelse till liv. Under en av dagarna i Indien kom jag till en sådan plats.
Ett nytt år har gjort entré, och vi rör oss redan allt närmare det nya årets andra månad. Ändå kan jag inte riktigt lämna det gamla bakom mig. De vänner och släktningar som dog i året som gick står kvar på det gångna årets tidslinje. De får mig att återkommande vända mig om, stanna till, se, känna och förnimma.