Vad håller levandet samman?

Det finns ett fotoalbum som inte liknar andra album jag har bläddrat i. Jag blev förvånad första gången jag såg i det. Hur tänkte han, min far, sogneprest Jens Grønlien, när han gjorde i ordning detta album? Efter hans död, för över trettio år sedan, tittade jag gärna i detta album när jag var på besök i hemlandet.

Jag hade aldrig tidigare i familjens liv sett min far ägna sig åt bilder eller att göra i ordning ett album. Bara det att han satte i gång med detta projektet efter pensionen var ett fullständigt nytt fenomen – i alla fall ut ifrån det jag kände till.

Även när jag är på besök i moderlandet nu för tiden plockar jag fram min fars fotoalbum och funderar.

Fotoalbumet bär spår av ett noggrant förarbete. Sidorna är helt fyllda av foton. Under varje bild anges vilka som finns på bilden, och vilket årtal den är ifrån. Jag ser att han inte har tänkt layout där han satt och klistrade in bild efter bild. De svarta sidorna är väl utnyttjade. Men – det är inte detta som förvånar mig mest.

I min fars album kan jag omöjligen spåra en tidsmässig kronologi. Inte heller en tematisk struktur. Jag får se bilder av kyrkor tagna på femtiotalet, julkort med bröllopsfoto av ett par som tackar sin vigningspräst från sextiotalet, två barnbarnskillar som intensivt leker indianer och tar till fånga sina yngre tjejkusiner på sjuttiotalet. Tre årtionden samsas på samma albumblad!

Tätt sitter dessa bilder sida efter sida. Här står han i norsk prestekjole utanför en kyrka nära Uddevalla, strax efter kriget. Där poserar han som stolt femåring bredvid sin mor Otilie, eller sitter med oss barn nära vår första Volkswagenbil då vi har matpaus under en av våra bilutflykter.

Vad tänkte du, pappa, när du gjorde i ordning detta fotoalbum? Var det en ren tillfällighet att det blev som det blev? Hade du alla bilderna, huller om buller, i en låda? Tog du första och bästa bild som rymdes på den aktuella sidan? Klistrade in, foto efter foto, och skrev under med din tydliga handstil, namn, plats, årtal?

Detta tillvägagångssätt stämmer inte alls med det sätt du brukade ta dig an dina arbetsuppgifter.  Du var noggrann, arbetade långsamt och systematiskt, när du förberedde dina predikningar och när du högg ved och staplade dem i perfekta vedstaplar. Du var inte tillfälligheternas aktör. Du handlade ej på impuls och grep ej tag i första lösning. Nej, det du gjorde och sade vittnade genomgående om systematik och struktur.

Hur kan det komma sig att detta inte på något sätt märks i det fotoalbum jag gärna bläddrar i? Den frågan kan jag inte följa så mycket längre än hit.

Det jag däremot kan tänka vidare på är skillnaden mellan mitt sätt att, för mera än trettio år sedan, ta emot min fars fotoalbum och mitt sätt att funderna kring dessa albumsidor som nästan jämnårig med min far. Då som ung medelålders skakade jag bara på huvudet. Hur kan man göra ett fotoalbum utan någon form av systematik?  Jag skrattade kanske förundrad och lite fundersam över detta spår efter min kära pappa.

Vilken är min blick nu? Jag finner inte omedelbart ett svar på den frågan. Därför behöver jag stanna till en stund vid eget existentiellt arbete som upptar mina tankar.

Är allt det som hänt i mitt liv samlat, huller om buller, som i en låda? Det var en tillfällighet att något hände. Det är en ren tillfällighet att jag kommer att plocka upp den här bilden och tänka på det just i dag.

Jag kan inte nöja mig med tanken om tillfälligheternas spel. Människans förmåga till medvetenhet innebär någon form av reflekterade kontinuitet rakt genom livsåren. Vi tänker samman händelser även om vi helst inte vill att de ska ha något med varandra att göra.

Även om jag numera orienterar mig starkt in mot ögonblicket, en hisnande soluppgång eller ett litet barns blick över stolsryggen i bussen, anar jag att vissa sammanhang finns i livet som länkar dessa olika ögonblick och uppmärksamheter till varandra. Det löper linjer genom livsdagarna som på ett eller annat sätt håller levandet samman.

Hur kan jag föreställa mig dessa linjer?

Går det skönja ett eller annat mönster som samlar in de många åren, ja, en grundform inom vilken jag sammanhängande kan förstå och berätta om mitt liv?  

Strävan efter att kunna ana ett mönster har med meningsfrågan att göra. I det som sker händer något som senare, ja, måhända långt senare i livet, får betydelse. Kanske en ny och annan mening än den först fick. 

”Varför händer detta mig?” frågar människan. Hon söker bakåt i tiden och letar efter svar på frågan om varför det blev som det blev.  Något har hänt innan som får dessa konsekvenser.

Jag har svårt för olika föreställningar om orsakssammanhang. Dessa tankar  ligger för nära tron på ödet och förutbestämda, slutna livsbilder.

Är det en grundläggande avsikt eller intention som formar livets mönster, det vill säga att frågan pekar mindre bakåt och mera framåt mot det som komma skall. Även om några samband i mitt liv skulle kunna se och förstås med den blicken är det andra, ytterst viktiga händelser som omöjligt passar in i denna struktur.

Finns andra möjligheter?  

Jag lägger märke till att jag kan ana, som oftast spontat, samband när det ena på något sätt stämmer med det andra.  Kanske jag kan föreställa mig livssammanhanget mindre som visuella former, linjer, trådar som knyts och bildar mönster och mera som just samklanger. Jag byter alltså från visuella föreställningar till metaforer som har med hörandet att göra. Låt mig prova den möjligheten!

I en viss situation uppstår en ton som – omedelbart – klingar samman med en annan ton jag redan hört tidigare i mitt liv. En ton här klingar samman med en ton där, och ett ackord slår an. 

Då uppstår samklanger, harmoniska eller disharmoniska, som sammanför händelser över stora tidsrymder. Och har en ackord slagit an kan andra kluster av klanger höras från oväntat håll. Vad händer då?

Minnena vaknar till och sätter fart. Kan dessa olika händelser under skilda tider i mitt liv ha något med varandra att göra? Vad händer om jag stannar till här, mitt i klangen från ett spännande ackord, lyssnar in variationerna och undersöker om jag kan ana sammanhang, några teman och meningsfullheter som återkommer?

Det är en möjlighet, väl värd att prova. Då leds jag starkare in i själva arbetet med processen att söka sammanhang i livet. Frågan om vilka mönster som blir produkten av detta sökande är mindre viktigt. Meningsfullheten ligger i själva arbetet, inte resultatet.

Med den här utgångpunkten vill jag återvända till min fars märkliga fotoalbum. Vilken är min blick nu? 

Vad hände inom dig, pappa, när du någon gång under åren mellan sjuttio och åttio år, började göra i ordning detta album? Hur kom du på själva idén att göra ett eget album?

Som familj hade vi flera gemensamma album att tillgå. Men du ville göra ett eget, och det valet var knappast godtyckligt.

Du tog god tid på dig när du gjorde i ordning detta album. Vad hände inom dig när det arbetet pågick? Du lyfte från lådan fotot från 1909 av dig och din mor på förstutrappan. Du såg på den en stund och lät minnena vakna. Den bilden pekar bakåt i tiden. Du tog upp bilden av barnbarnen i lek. Den pekar framåt i tiden. Du visste att den sträckte sig bortom din levnadshorisont.

Hur var det för dig att föra samman, på gemensam sidyta, bilder från familjens bilturer med foto tagna av kyrkorådet i den församling där du sist tjänstgjorde? Sökte du föra samman sektorer i ditt liv som, när det pågick för fullt, var skilda åt?

Vilka tankar pågick inom dig där du satt vid skrivbordet? Vilka minnen vaknade?

Jag kan inte få dina svar på dessa frågor, pappa. Men detta album bär spår som får mig ana den inre process som pågick inom dig. Jag känner nu igen din arbetsrytm när du högg ved och staplade upp vedträna i fina travar. Noga, långsamt och ytterst närvarande.   

Ditt skapade var inte ett tillfälligt plockande. Det var en eftertänksam arbetsprocess. I själva verket växte en mosaik fram som du var stolt och glad över när du satt sedan och bläddrade genom ditt verk.

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2019-04-05