I en enda mening

På teatern kan en enda mening förändra en hel situation. Men inte endast där. Det har hänt några gånger i mitt liv att en människa har talat till mig på ett sätt som momentant ändrat det skeende jag då befann mig i – som om de sagda orden i sig var en handling.

Det var en tung höst i mitt unga kvinnoliv. Jag hade under sommaren mött döden inne i min egen kropp. Mitt första barn, Johannes, dog i sin födelse. Allt såg fint ut; jag var frisk och ung. Det fanns inga tecken på att det fullgånga barnet inte mådde bra. ”I morgon bitti när jag kommer tillbaka”, sa den erfarna barnmorskan, ”har du ett stort gossebarn på din arm!”

Men så blev det inte. Jag minns fortfarande i min kropp hans sista, kraftfulla spark. Så fick vi två som skulle ha blivit hans unga föräldrar, gå sorgens tunga steg, sida vid sida. Då på tidigt 70-tal var ett dödfött barn att räknas som medicinsk avfall. Kanske lades barnet i en okänd kista; anhöriga visste inte i vilken.

Vi valde göra det på ett annat sätt. Han fick sin begravning, och vi reste med urnan till hans farfars grav på Sidensjö kyrkogård där den sattes ner.

Detta möte med döden då jag som mest väntade mig att möta livet blev en konfrontation som ändrade både självbild, livsbild och gudsbild. Under den höst som följde fick jag förhålla mig till omgivningarnas tafatthet och tystnad. Johannes fanns inte och hade heller aldrig funnits, som om han var ett misslyckat projekt det helst inte skulle talas om.

Sedan fortsatte dagar och veckor. Jag blev någon gång under hösten bjuden till bröllop. Min barndoms väninna skulle gifta sig, och jag åkte den långa resan från östra Sverige till södra Norge och min barndomsbygd Vigmostad.

Kan jag återta i minnet hur det var att möta bygdefolket som kände mig sedan barnsben? Nej, det är diffust som även annat var den hösten. Men en minnesbild är klar:

Han står framför mig, min skollärare från folkskolan, Sverre Aukeland. Även om trängseln är stor, när alla ska hälsa på alla, blir det i mitt minne stilla, mycket stilla i det ögonblick då han står framför mig, möter min blick och håller fast den, tar min hand och säger, lugnt:

”Eg har høyrt dei har sagt at du har mista eit barn.”

Jag hör fortfarande hans röst genom de lager av år som har gått sedan dess. Jag möter hans blick och känner hans handslag: ”Eg har høyrt dei har sagt at du har mista eit barn.” Och så förnimmer jag i min kropp vidden av den avgörande bekräftelse han där och då gav mig.

Minnesbilden begränsar sig till detta ögonblick av möte och tilltal. Om vi talade vidare vet jag inte. Kom gråten? Nej, jag tror inte det. Sorgen var bekräftad, och jag tog del av festen på min väninnas stora dag.

Tänker jag vidare på händelsen så förundras jag fortfarande. Vad hände egentligen? När han mötte mig och sade denna mening skapades momentant och radikalt en annan situation än den som nyss rådde. I kraft av de sagda orden gavs jag rätten till att vara en mor som förlorat sitt första barn. Socialt fick jag bli den jag existentiellt var: En vilt sörjande mamma till det barn jag aldrig fick hålla i famnen och ge di.

I ett enda mening fick både mitt barn, mitt moderskap och min sorg en bekräftad plats. Det som hade hänt den sommaren övergick från att vara en social icke-händelse till att bli något som faktiskt hade hänt.

© Kirsten Grønlien Zetterqvist 2016-09-21