Samtal över tid

Som ung kvinna skrev jag brev till mig själv, ett till 40 årsdagen och ett till 50 års dagen. De förseglade breven hade legat och väntat på att öppnas. När jag fick dem på mina två födelsedagar visste jag inte vad som skulle möta mig i breven.

Vad händer om jag nu som äldre kvinna vänder på tidsordningen? Hur möter jag mina tankar från en livssituation som ligger över trettio år tillbaka i tiden? Går det att gestalta ett samtal över tid?

En dag, för väl ett år sedan, gick jag ner i källaren och letade fram mina gamla dagböcker. Det var länge sedan jag hade öppnat dem. Jag valde ut boken som påbörjades den 25 jan 1985, två veckor innan jag skulle fylla 36 år.

Ett skrivarprojekt sattes i gång. Jag valde kalla det retroprojektet. Det pågår alltjämt och för fullt. Arbetet har blivit en hisnande resa fram och tillbaka längs tidsaxeln.

Jag slår följe med orden som 36 åringen skrev, ofta snabbt nertecknade. Unika avtryck från en viss dag i mitt liv med allt som en gång rymdes i den.

På liknade sätt som dagboken en gång skrevs i en pågående process, låter jag mitt möte med det skrivna ta tid. Jag läser sakta, skriver av några avsnitt, fortsätter att fundera över dem. 

Texterna jag läser skiftar till sin karaktär. Ibland ligger de tätt inpå händelser, väl skildrade. Ibland är det endast fragment från tankegångar, rätt så svårtydda. Jag inspireras och provoceras om vart annat.

Finns det viktiga insikter om tillvaron på dessa tättskrivna dagsbokssidor som jag har förlorat kontakten med? Kan jag nu svara an med sätt att tänka som inte fanns inom räckhåll?

Är detta samtal över tid en monolog eller en dialog?

Vilka är parterna i detta samtal? 36 åringen var Kirsten, och Kirsten, 69 år, har en gång varit 36 år. Vi delar på namn, personnummer, identitet.

Det händer, när jag läser orden jag en gång skrev, att jag omedelbart känner igen handstil, tonfall och personlig karaktär, som om jag snabbt skulle småskrattande säga ”typiskt mig!”. Då har jag en intern tillgång till texten, orden, det som det berättas om.

På ett sätt är det alltså en monolog. Minnena vaknar, och vi är i samma rum i en obruten livskontinuitet.

Så finns det en erfarenhet från arbetet med retroprojektet som överraskar mig.

Plötsligt blir skribenten nästan som en tredje person, och jag blir en extern läsare till det som det berättas om och behöver ställa frågor för att kunna förstå. Hon, 36 åringen, är oförutsägbar! När detta händer blir det en öppen och intressant dialog i nu-et.

Två kvinnor i olika åldrar och livskontexter för ett samtal om vad det kan vara att leva sitt människoliv just som kvinna. Replikskiftet skulle rent utav kunna användas i manus till en pjäs.

Samtalen blir jämbördiga, märker jag. Det finns ingen av de två som omedelbart blir hon som vet bäst och har den vinnande insikten.

Skillnaderna mellan dessa två kvinnor är stor. Det handlar inte endast om ålder.  Den yngre kvinnan står mitt i ett krävande arbetsliv. Den äldre har ingen arbetsgivare och behöver inte förhålla sig till kollegor, elever, tider och ryckiga institutionella villkor. Hon måste ge akt på sig själv. ”Vad gör du med den frihet som nu är din?”

 

Så händer något som drastiskt kom att störa pågående samtal. Jag får inbjudningar till festligheter i moderlandet Norge. Det är hela 50 år sedan jag tog studenten, ett faktum, fullständigt obegripligt. Givetvis vill jag anmäla mig till festerna.

Jag har inte hållit kontakt med mina klasskompisar, men nu dyker de upp i namn, ansikten, situationer, minnen som legat i träda under lång tid. Kommer vi att känna igen varandra?

Och om vi gör det – vem och vad kommer vi känna igen genom lager av år och av erfarenheter? Fragment av de 19 åringar vi en gång var?

Vad hände då i mitt liv denna vår året 1968? Detta år har ju fått symbolstatus som studentupprorets år. Mitt i den kollektiva stämningen som rådde stod jag i färd med att lämna tonårstiden och ta mig in i nästa fas av mitt liv.

 

I går eftermiddag gick jag ner i källaren än en gång och hämtade upp en låda med etiketten gymnasietiden. Vad fanns i lådan? Den ena tjocka anteckningsboken efter den andra! På norska kallas dessa för ”kladdebøker”.

Böckerna är vackert dekorerade med ditklistrade bilder, men väl använda, nötta, trasiga. De håller knappast samman, något som är fullständigt begripligt med tanke på den innehållsmängd de hyser. Engelska skoluppsatser trängs, sida vid sida, med hastigt nertecknade dikter, teckningar, protokoll från arbete med den studenttidning jag blev redaktör för sista året av gymnasietiden.

Vilken frenesi, iver, kreativitet! Sida upp och sida ner. Jag är fortfarande tagen efter denna djupdykning. Vem var hon, tonåringen, som hastigt rörde sig av och an mellan skolbestyr, skisser till klänningen hon ville sy till festen, uppslag till texter för tidningen?  Vem var hon som hastigt skrev diktstrofen:” Livet har gitt deg en tanke /og du skal gi tanken ord…”?

När blicken följer raderna är det nästan som jag känner pennan i handen då den, en gång för över 50 år sedan, skrev dessa ord. Det var jag som höll i den. Kroppen minns. Ändå är Kirsten 19 år långt borta.

Mellan oss finns inte endast åren och de skilda erfarenheter som formar och förändrar en personlighet. I dessa anteckningsböcker från våren 1968 rör hon sig obehindrat i sitt norska språk. Jag är nu bosatt i mitt svenska språk.

Vad gör jag med den rätt lugna, intressanta samtalen mellan 36 åringen och 69 åringen? Vi har nu fått en intensiv, impulsiv 19 åring mellan oss.

Som till och med talar norska med dialekt från Sørlandet.

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2018-03-18