Här har vi Alberte vid en vändpunkt. «Hon är hemifrån, hon är varm, hon är ensam. Ovärderliga gåvor, alla möjligheters begynnelse.” (s 20)

Hon är hemifrån, har lämnat – åtminstone för en stund – konstnärens, Siverts, boende. Hon är varm av solen som lyser in i rummet. Hon är ensam med sina livsinsikter och förstår att hennes ibland bittra erfarenheter är kunskap om livet som vi får genom att leva det. Detta är gåvor som inte kan mätas i förhållande till annat som innehar värde.

Efter denna drabbande existensinsikt, en solvarm gåva som ges henne, tilltalar hon livet och ställer sig till förfogande för det som vidare kan komma att hända i hennes väg. Jag lägger märke till att hon inte gör detta förbehållslöst. Hon vill vara medveten i den process där hon låter livet hända:  Låt mig få förstå, se och få insikt.

Jag lägger märke till att Alberte efter den extatiska upplevelsen lägger sig på divanen och vilar ut en stund. Då kommer idéerna. Hon vet direkt vad hon vill skriva om. Är hon nu vid ”alla möjligheters begynnelse”?Har Alberte hittat friheten och sitt konstnärliga uttryck? Har en författare fötts i detta solljus?

I en mening har detta hänt, tänker jag. När Alberte börjar plocka upp en efter en av sina klotterlappar blir hon en läsare och en mottagare av sin egen text. Det hon en natt som i feber skrev landar nu framför hennes egna ögon. Då tar hon emot det hon en gång kastade ifrån sig. Det blir alltså ett möte mellan skribent och läsare i den egna personen. Vad sker i detta möte?

Utan att det är Albertes medvetna avsikt börjar hon skapa lite ordning i röran. Hon upptäcker att det finns flera papperslappar som handlar om samma tema. Tydligen har hon, när hon skrev dessa under en natt, endast fångat in fragment, lösa, fristående nedtecknanden, utan att tänka in dessa i ett sammanhang. Men nu när hon läser dem, en efter en, upptäcker hon möjliga samband mellan det som låg disparat, huller om buller, i kofferten. 

Alberte upptäcker mer än så där hon ordnar lite förströdd mellan sina lappar. Nu vet hon mera om människolivet än vad hon gjorde när dessa lappar skrevs. Meningar som hon tidigare avslutade tvärt – därför att hon var begränsad i vad hon då kunde förstå och sätta ord på – förmår hon nu fortsätta utveckla och föra vidare till en större och djupare förståelse.

”Där hon en gång slutade för att hon bara såg något halvmörker faller nu i fullt ljus, där mörkret slog stumt emot henne börjar det att dagas.” (s 460)

Här ser Alberte nya möjligheters för sitt skrivande. Lapparna i kistan är just möjligheter som kan tas om hand och bli ett skrivande som handlar om ”lite verklighet”.

Ja, tänker jag, en författare har börjat födas i detta insiktens ljus. Alberte har  upptäckt sin egen kapacitet, blivit överraskad och intresserad av sitt språk och fått kontakt med ett centralt innehåll och en större uppgift för sitt skrivande. Hon inser själv att hon är vid alla möjligheters begynnelse.

Läs vidare: Just då händer det

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09