Hur tar sig Siri vidare efter att hon insett att hennes livmoder är tom? Grimsrud skildrar Siris kamp genom dagar och nätter, låter mig lyssna in hennes tankar då hon är vaken och ta del av nätternas drömmar när hon sover. Stor ångest och svårhantering oro rasar i hennes kropp. Som medvandrare läsare får jag vara vittna till situationer där det är svårt att förstå hur Siri uthärdar att ta nästa steg, och nästa.

Men det gör Siri. Jag vill stanna till vid några av de frågor hon ställer under dessa dagar och veckor som följer efter vistelsen på psyket. Hur reflekterar hon om vad det innebär att leva i sin situation? Det är ett radikalt nytt läge för henne.

”Om man går tillbaka vägen man har gått, kommer man då dit man varit? Innan den starka önskan. Hon kommer inte undan. Men är inte längre mitt i. Lyfter kaffekoppen. Hon ska ta sista klunken, hon ska öppna sin secondhandaffär igen idag.” (s. 73)

När Siri återvänder hem till sin lägenhet funderar hon på om det samtidigt skulle vara möjligt att återvända till tiden ”innan den starka önskan”. Men hon förstår att det är omöjligt. Inför den stänga reträttvägen kan hon ändå ge sig själv en ny position: Hon är inte längre mitt i. Det går att ana en rörelse i riktning av hennes fortsatta liv. En rörelse vidare som tidvis innebär ett planlöst irrande.

”Trottoaren är som tomma rutor i sudokun, vad ska hon fylla dem med? I vilken ruta ska hon sätta sin fot. Det har töat. Vädret ändrar sig hela tiden. Och hon? Vart ska hon? Höger, vänster, rakt fram eller snett.” (s. 99)

Under tiden som irrandet pågår, både i yttre och inre bemärkelse, anar jag ändå några centrala hållpunkter i hennes livsorientering. Om jag förstår berättelsen om Siri i ljuset av förställningen om individens självförverkligande, vad kan jag då få syn på?

Siri har gjort drömmen om secondhandaffären verklig. Hon har rest jorden runt. Hon har i Indien mött gurun, lärt sig att andas rätt och tillika blivit gravid. I kraft av det växande barnet står hon i färd med att ytterligare växa i sitt liv.

Ja, Siri förväntar sig att resan skall förändra hemkomsten, skriver Grimsrud. Vad kan rymmas i denna förväntning? Jag tänker mig att det knappast handlar om ett självförverkligande som innebär en radikal identitetsförändring. Nej, jag uppfattar att det snarare rör frågan om ett stilla hopp, en önskan om en vidgning som tillför något mera i hennes liv. Behovet av att växa är i sin tur länkat till frågan om hennes ensamhet; att inte behöva leva helt avskild från världen.

Vad kan ligga i tanken och önskan om att inte leva helt avskild från världen? Jag anar här en viktig nyans. Som fristående individ behöver människan en viss och tydlig avskildhet, behöver leva som en egen existens, nödvändig att förstå som urskiljbar från en omvärld. Siri har använt sig av den frihet och det ansvar hon har tillgång till som människa och skapat sitt liv. Honhar valt in det hon vill göra och valt bort det hon inte vill göra. Men med vetskapen om den tomma navelsträngen befinner hon sig ändå vid en gräns. Vilken är den?

När drömmen om det egna barnet rasar samman låter Grimsrud Siri sammanfatta sin situation så här: ”Det är både en stor lättnad och en stor besvikelse. Lättnaden är att ingen annan bestämmer. Besvikelsen är att inte få.” (s 10)

Som jag förstår Siris situation tar hon sig vidare till nästa fas i sin existentiella insiktsprocess med två jämstora grundpositioner. Hon är å ena sidan lättat över att ingen annan bestämmer över henne och ifrågasätter hur hon vill leva sitt liv. Här bibehåller hon sin frihet att välja. Å andra sidan befinner hon sig i en stor besvikelse. Hon fick inte det barn som hon så innerligt längtade efter och ville ha. Inför den här gränsen mister makten i det egna valet sin absoluta giltighet. Här erfar Siri en situation där dörren stängs framför hennes vilja.  

När jag följer Siri vidare ser jag att hon håller sig kvar i båda positionerna, båda i lättnaden och i besvikelsen. Ändå kvarstår behovet att få vara mera än sig själv ochinte vara helt avskild från världen. Vad kan nu länka henne till världen, ge hennes ett fäste utanför sig själv?

Med den frågan vill jag hämta upp ytterligare en dimension som träder fram i Grimsruds samtidsroman i kraft av föreställningen om ”rymdens jätteöra”.

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, Sigtuna, den 20 januari 2018

När Grimsrud öppnar sin samtidsscen närmar hon sig Södermalmsmiljön och dess invånare genom en inflygning över området.

”Bortom statistiken. Bortom gemenskap och ensamhet. Bortom röd och grön gubbe i kärlekslivet, börsen som faller och stiger, katastrofer som blossar upp och sjunker undan. På en punkt, men samtidigt på alla punkter, där bor vi alla. Delar varandras tankar. Tar emot och skickar vidare.

Nu börjar det snöa. Och vi sjunker med flingorna. Ovetande om sin framtid finns de där, evighetsbarnen, beredda att öppna sin dörr för oss och varandra.

Rymden ett jätteöra. Det är den det berättas för.” (s 6)

I denna prolog dras jag som läsare omedelbart upp till ett övergripande perspektiv. Jag ser människans liv i vår samtid som betraktade jag det från ett flygplan. Men den distanserade utsiktspunkten får jag inte behålla länge. I nästa ögonblick faller jag med snöflingorna mjukt in mot en punkt där vi alla bor. Där möter oss ”evighetsbarnen” i öppen dörr till sina enskilda liv. Vi inbjuds att slå följe med dem där de i sina olika lägenheter, och belägenheter, befinner sig ”ovetande om sin framtid”. Jag får stiga in såväl i deras privata sfär som i deras presenstid. Stiga in i ovissheten om hur nästa dag blir och nästa.

När jag som läsare väl är på plats, parat till att följa med ”evighetsbarnen” genom deras dagar, slungas jag momentant upp igen till ett möte med en föreställning om ”rymdens jätteöra”.  ”Det är den det berättas för,” skriver Grimsrud.

Tanken om ”rymdens jätteöra” lyfts in på några få platser i Grimsruds berättelse. När vi ser den äldre kvinnan med det tomma kopplet på släp får jag veta mer om vad som utmärker detta ”jätteöra”.

”Ropen efter Bosse studsar mellan husen och stiger. De sparas i evigheten. Rymden ett jätteöra, men ingen hand, ingen kropp och ingen mun. Något som hör, men ingenting kan göra. Göra kan bara hon själv, tänker André och Siri.” (s 12)

Hur högt och envetet kvinnan än ropar efter sin bortsprungna hund kommer aldrig Bosse att svara på hennes anrop. Ropen är helt enkelt fullständigt meningslösa. Men även om det ekar tomt mellan huskropparna där på Södermalms gator, stiger ropen uppåt och ”sparas i evigheten” därför att det finns ”något som hör”, berättar Grimsrud.  Detta lyssnande kan emellertid inte förändra kvinnans situation. Det kan endast kvinnan själv göra. Lyssnandet är alltså endast ett lyssnade, tänker jag. Ingen handling, ingen replik kan bryta in i människans situation och bidra till att hon kan förändra den.

Är det föreställningar om en gud som klingar med i detta rymdperspektiv?  Nej, det finns ingen uppdragsgivare, skriver Grimsrud.

”Ingen Gud som samlar spår. Ingen Gud som sätter dit en. Inget fel och inget rätt. Bara en expansion av liv som vid det aldrig kommande slutet väger lika tungt. Som vid det aldrig kommande slutet kommer att härbärgera allt liv. Lika mycket glömt och lika mycket ihågkommet.” (s 374)

Det finns alltså ingen överordnad gudsauktoritet som samlar in människors misslyckanden och moraliskt bedömer deras liv. Däremot lyssnar ”rymdens jätteöra” in människornas drömmar och liv in utan att dessa liv värderas.

Det väntar ingen domedag som rannsakar dessa Södermalmsbors sätt att leva sina liv i förhållande till val och ickeval och i förhållande till någon given och bestämd mening för en människas liv.

År människan på Grimsruds samtidsscen ändå fullständigt isolerad i sin ensamhet? Visserligen lyssnar ”rymdens jätteöra” in hennes livsdagar som ett tyst livsvittne, men är denna tystnad allt?  

Det ryms ytterligare en dimension i Grimsruds prolog som jag vill stanna upp vid.

”På en punkt, men samtidigt på alla punkter, där bor vi alla. Delar varandras tankar. Tar emot och skickar vidare.” (s 6)

Vilken punkt, som också är ett boende, kan detta handla om? Jag provar förstå vad som kan rymmas i denna föreställning. När jag som läsare slår följe med Andrés och Siris dagliga liv, tilldelas jag en större funktion än att endast vara en begränsad individ som får tillträde till deras privata sfär. Mitt öra är samtidigt del av ett större öra, nämligen ”rymdens jätteöra”.

Här anas en mellanmänsklig och kommunikativ dimension, en plats där vi alla bor, där ett ömsesidigt delande pågår mitt en kontext av hög procent med ensamhushåll.  Ger vetskapen om denna punkt Siri det hon behöver för att inte känna sig helt avskild från världen?

Jag kan som medföljande läsare inte omedelbart få klarhet i den frågan. Vad jag däremot lägger märke till är att Siri inte helt släpper tanken om en möjlig gud. Grimsrud låter Siri leka friskt, djärvt och burleskt med olika gudsföreställningar. En dag får hon nämligen besök i sin secondhandaffär av en kund med ett helt speciellt ärende.

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, Sigtuna, den 20 januari 2018 

En dag kommer en av ”våffeltanterna” in i Siris secondhandaffär. Siri kallar henne för våffeltant därför hon tillhör de äldre kvinnor som är stamkunder fast de köper ingenting. Däremot föreslår de återkommande att Siri borde börja sälja våfflor.

” – Jag är orolig och lycklig, säger tanten. De har en fin tystnad mellan sig. Sedan säger hon: - Jag har slutat ta telefonen. Det är den oroliga sidan. Det kan vara Gud.” (s 302)

Siri tror att tanten nöjer sig med den här öppningsrepliken och går från henne inåt i affären, men Siri misstar sig.

”I dag svarade jag, säger tanten och vänder sig mot henne. Hon gör en rörelse med handen och pratar in i den: Det var fortfarande mörkt ute och min hand greppade luren. Det var Gud. Han berättade att han börjat gå i klänning. Jag svarade först inte. Vet inte vad han brukat klä sig i. Jag hade kanske bara sagt hallå. Men jag hörde på hans röst att han visste att han hittat mig. Äntligen, sa Gud. Jag har drömt mig in i klänningar sedan tidernas begynnelse.” (s 302)

Tanten fortsätter att berätta om sitt telefonsamtal med gud. Hon viskar in i handen som om de fortfarande talade med varandra:

”Du skapade människan till man och kvinna, påpekade Jesus. Och allt där i mellan, svarade Gud. Vill inte bli kvinna. Vill inte vara man.” (s 302)

Sedan utspelar sig en hisnande scen där i affären. Våffeltanten tar sig an uppgiften att köpa klänningar till gud. Hon provar med stor belåtenhet plagg efter plagg och ber Siri lägga dem i svarta plastsäckar. Även hembygdsdräkten som hade varit så svårt att sälja slinker ner.

Händelseförloppet växer till oanade proportioner. Siri låter tanten hålla på. Detta är ju ett klipp för henne som affärsinnehavare. Och en revansch för gårdagens taxiresa då en chaufför lurade henne på stora pengar när hon åkte hem från sjukhuset efter en operation.

”Nu vill hon sätta dit gårdagens chaufför. Nu växer vreden i henne och hon glömmer alla mänskliga möten. Hon måste slå tillbaka hårdare än hon själv blivit slagen. Så skulle inte Gud ha tänkt.” (s 306)

Här låter Grimsrud romanfiguren Siri prova sina tankar om gud medan våffeltanten provar högar av kläder hon köper för hans räkning:

”Siri tänker på Gud som något alldeles särskilt, hon tänker så långt hon kan tänka och sedan en runda till. Gud är något mer än en som med pirr i kroppen glider in i en klänning. Något mer än en som kan känna sig tröstad av kvinnokläder. Något innersta som vidgar sig. Något utan utseende. Som hänger ihop med var och en som en navelsträng, men likväl finns utanför en. Som har med existensen att göra. En eld. Det kokar ner till att hon tror att Gud är ett hjärta, som tänder och släcker andras hjärtan. Bort med kjortlar med vida ärmar, pekande fingrar och långt skägg. Ett hjärta utan ålder. Ett dunkande att somna till. Ett dunkande att vakna till.” (s 307)

Jag lägger märke till Grimsruds sätt att beskriva hur det går till när Siri prövar ut sida tankar om gud. Det räcker inte med en tankerunda. Ytterligare en omgång behövs. Först närmar hon sig möjliga föreställningar med hjälp av det återkommande uttrycket mer än eller annat än. Tanten som provar kläder i hennes affär blir ett första uttryck att markera avstånd från: Gud är något annat än något yttre som är i behov av kläder. Det handlar snarare om något inre som samtidigt vidgar sig utåt. Sedan förs relationsaspekten in. Vilket förhållande råder mellan gud och människa?

Här kommer tanken om navelsträngen tillbaka och med den öppningen bildas på nytt en rörelse utåt: ”Som hänger ihop med var och en som en navelsträng, men likväl finns utanför en”. (s 307)

När Siri söker sammanföra de olika möjligheterna hon testar hamnar hon i tanken om att gud har med existensen att göra. Gud är ett hjärta utan ålder, ”.. som tänder och släcker andras hjärtan.” Därefter kommer relationsaspekten tillbaka.”Ett dunkande att somna till. Ett dunkande att vakna till.”

När våffeltanten har tömt affären för kvinnokläder, betalat nitton tusen och tar en maxitaxi hem med fem fulla sopsäckar kommer Siri slutligen till besinning.

”Siri måste ringa det taxibolag tanten reste med och ta reda på hennes adress. Ta tillbaka kläderna och med förnuftet ta tillbaka den kränkta känslan av ett vi och ett dem. Det vill Gud.” (s 309)

Här får även Siris föreställningar om gud en etisk dimension.  Hon har låtit något ske i hennes affär som kränker vi-känslan, skriver Grimsrud. Då måste hon hämta tillbaka både vi-känslan och de redan sålda kvinnokläderna.  

Var befinner sig Siri nu i fortsatt insiktsprocess? Beslutet att lämna lägenhetens isolering och återöppna secondhandaffären för henne ut i ett socialt sammanhang. Där möter hon, och konfronteras med, andra människor, deras handlingar och unika livsvärldar. Ja, när Siri öppnar affären är det som hon, om än med tydliga förbehåll, öppnar sig själv.  Därmed vidgas också hennes livsvärld och den intensiva tankeverksamhet som ständigt är igång. Hon tar in nya impulser.

När jag följer berättelsen om Siri ser jag att behovet att få vara mera än sig själv ochinte vara helt avskild från världen på ett sätt får plats och gensvar i affären mellan kläderna och kunderna. Men räcker denna sociala länk i vardagen till för att kunna ge henne den existentiella växt som rör frågan om hennes ensamhet, att inte behöva leva helt avskild från världen?

Inför den frågan vill jag gå in i berättelsen om en resa Siri gör ut till morföräldrarnas sommarstuga.

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, Sigtuna, den 20 januari 2018

Nästa avsnitt: 

 Människoliv ?