Om läst, sett, tänkt

När jag filosoferar behöver jag något att utgå från. Tänkandet startar inte i ett ödsligt tomrum utan det finns något där som väcker mina frågor. Vad är så detta något? Kan det vara vad som helst?

Filosofen Mats Furberg frågade som inledning till en föreläsning någon gång på nittiotalet: ”Vad är det som driver till filosofi? Jo, det är oro!”

Minns att jag omedelbart tog tag i den beskrivningen och lät den få följa med in i mitt filosofiska arbete.

Är det med nödvändighet de stora frågorna jag oroas över? Jag kan stöta på små detaljer i olika sammanhang och dessa växer till sig i betydelse om tanken får ta tag i dem på riktigt. När jag griper mig an en fråga och för den till språk, behöver jag på ett eller annat sätt umgås med olika möjliga begrepp. Detta umgänge i språket handlar om ett ständigt prövande. Är det möjligt att förstå denna fråga med hjälp av detta begrepp? Behöver betydelser och föreställningar utvecklas för att de ska kunna svara an mot det fenomen jag försöker att begripa?

Därmed är filosoferandet i full gång!

I rummet Läst, sett, tänkt inbjuder jag mina besökare att närmare slå följe med mig när jag filosoferar. Vilket material utgår jag från i dessa längre skrivprocesser? I tidigare arbeten har jag återkommande använt mig av litterära gestalter och berättelser, som på olika sätt har drabbat mig och som jag inte kunnat lämna ens när jag läst sista sidan av romanen.

I mitt avhandlingsarbete med förståelse av födandets fenomen blev berättelsen om Rönnog, hämtat från Sara Lidmans roman Lifsens rot,1996, central. Ända sedan jag läste Birgitta Trotzigs roman Dykonungens dotter, 1985, har en namnlös, mörk kvinnogestalt följt med i mina funderingar om vad det kan innebära att leva människoliv just som kvinna. I min artikel i Religionsfilosofisk introduktion från 2010 använder jag mig av denna litterära gestalt, när jag frågar om vad livsförtroendet kan vara.

[ För närmare information om publikationer: Se fliken Om mig > Publikationer ]  

I min text Med ett tomt hundkoppel på släp som följer här, ger romanen Evighetsbarnen av Beate Grimsrud, 2015, de samtidsberättelser som bildar utgångspunkt och material för mitt filosofiska arbete.

Jag skriver inom en fenomenologisk forskningsinriktning, men mina texter frigör sig från den begränsning som en akademisk genre med nödvändighet kräver av sin skribent.

I rummet Läst, sett, tänkt kommer jag att lägga in mina texter allt eftersom skrivandet utvecklar sig. 

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, Sigtuna, den 20 november 2017