Om ikonblicken från en gränstrakt
Det första som mötte mig när jag gick in i sjukrummet på Fredrikstad Sykehus den novemberdagen för några år sedan var hennes stränga blick och tydliga befallning: ”Kom hit till meg da!” Den gamla kvinnan låg i sängen diagonalt sett från den säng där min mor vilade, utmattad och vit efter sin hjärnblödning. Det var ju till henne jag skulle! Längtan efter att återse mammas kära blick efter allt som hänt henne var min enda tanke.
Men kvinnan på andra sidan rummet gav sig inte. Hon nidstirrande på mig med stora blåa, vattniga ögon och upprepade med bestämd röst sitt anspråk: ”Kom hit till meg da! Ingen besöker meg!” I ett ögonblick blev jag osäker där jag satt och höll min mammas hand. Skulle jag ändå gå bort till henne och hälsa på en liten stund? Mamma såg vad jag tänkte och skakade på huvudet – viskande: ”Hon är senil – och säger alltid så när någon kommer in i rummet”.
Och det stämde. I dagarna när jag satt vid min mammas sjukbädd var kvinnans blick och hennes replik det första som mötte mig, lika tydlig och krävande varje gång. Men efter ett tag tystnade hon en stund innan ytterligare två repliker började upprepas – likt ett mantra, fast med en annan klang i rösten: ”Ingen ble tatt! Alle kom over! Ingen ble tatt. Alle kom over…”
Efter en dag eller två där i sjukrummet fick jag även förklaringen till dessa två meningar. Den gamla kvinnan hade som ung smugglat norska flyktingar över gränsen. Stora obebodda skogsområden breder ut sig där i gränstrakterna mellan Norge och Sverige, bitvis svårtillgänga marker. Genom dessa storskogar hade alltså hon, kvinnan där i sängen, lyckas smuggla många norrmän över gränsen under krigsåren. Hon hade enligt hörsägen varit en mycket skicklig vägvisare, visste var de små stigarna fanns som tyskarna inte kände till. Och: ”Ingen ble tatt! Alle kom over!» Dem hon visade väg genom snårskogen flydde för eget liv och räddade det. Hon, stigfinnerskan, riskerade gång på gång sitt eget liv.
Jag gick aldrig bort till hennes säng under de dagar jag satt där i sjukrummet. Även om jag gjort det skulle nog hennes berättelser från krigsåren varit svårtydda i den demensdimma som lägrat sig tungt i henne. Ändå sitter hon fast i mig - likt en ikon - som med stora ögon direkt ser på mig med ett otvetydigt anspråk: Kom hit och stå här en stund! Begrunda mig - nu!
Så den här novemberkvällen – i denna höst som så starkt präglats av människor på flykt – kommer jag bort till dig och ser in i din stränga blick. På ikonen sitter du i den vita sängen som vore den en tron. Kring dig målas stora, mörkgröna granar rytmisk fram, en tät skog som trängs på bildens begränsade yta. Då ser jag att din blick också är vaksam, mycket vaksam. Hur blev den det? När du avläste riskerna? Hittade de nästan igengrodda stigarna? Vågade ditt liv för att rädda andras?
Stigfinnerska! Livrädderska! Jag behöver dagligen begrunda din ikon i denna tid av stängda gränser!
© Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2015-11-30