Människans unika egenvärde
Ett nytt år har gjort entré, och vi rör oss redan allt närmare det nya årets andra månad. Ändå kan jag inte riktigt lämna det gamla bakom mig. De vänner och släktningar som dog i året som gick står kvar på det gångna årets tidslinje. De får mig att återkommande vända mig om, stanna till, se, känna och förnimma.
I min inre sinnesvärld möter jag hennes blick, det varma och kluriga uttrycket när hon mellan replikerna såg på mig utan att säga något. Jag kunde ibland bli osäker. Vad var det hon med sin insiktsfulla klokskap såg?
Jag minns hennes infall och vändningar i våra telefonsamtal. Händerna, märkta av många levnadsår och hängivet skapande arbete. Handstilen jag omedelbart kände igen utanpå breven jag fick.
Plötsligt fylldes rummet med hans stora skratt. En ljudkaskad! Oförbehållsam glädje och hängiven humor. Jag smittas fortfarande till glädje av hans härliga skratt, igenkännbart på långt håll.
Minns det säregna sättet han lyssnade in samtalen runt matbordet när det ibland var svårt för mig att hitta orden. Han väntade in och gav plats med en unik lyhördhet.
När jag i tanken stannar till hos dem som dog i året som gick märker jag hur snabbt och momentant minnesbilden fylls. Med vad? Jo, det helt unika och egenartade hos var och en.
Under mina yrkesverksamma år har jag behövt argumentera för föreställningen om människovärdet. Jag har fått svåra, viktiga och utmanade frågor: ”Går det överhuvudtaget att hänvisa till universella värden i en tid då människoliv släcks i meningslösa krig? När de som dödar legitimerar dödandet just med sina absoluta och universella värden? Vilken mening ligger det då i att visa till gemensamma värden? Är det inte rent utav en farlig och naiv dröm?”
Jag har inte alltid varit nöjd med min förmåga att svara på frågorna och argumentera för mina svar. Först efteråt hittade jag replikerna som skulle kunnat ge rättvisa åt min ståndpunkt. Ändå är dessa svårhanterliga samtal viktiga. De lever vidare i mitt tänkande och oroar. Vart går jag någonstans när jag söker förankra min övertygelse om människovärdet?
Då hjälper mig en formulering från skolans värdegrund: Människans unika egenvärde. Med den formuleringen stannar blicken till inför den enskilde. Människovärdet är konkret, påtagligt. Pojken i förskolan som här om dagen inte ville att mitt barnbarn skulle gå hem med mig innan han hunnit diskutera en detalj i hans målade mjölkkartong. ”Hur skulle detta kunna bli en sparbössa?” Jag förundrades över den iver han hade, hans unicitet.
Än så länge, tänker jag, har den pojken ett begreppsligt och värderelaterat skydd i vårt lands läroplan för förskolan. Människans unika egenvärde. Det är inför den unika, egenartade människan som orden ges mening och tyngd. Måtte det få fortsätta att finnas där!
Det är just det säregna, egenheterna, som gör nyss bortgångna vänner påtagligt levande i mina minnen.
(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2018-01-25